Besök på Antarktis

I helgen var Jonathan här :) Vi var på after work på Kåren i fredags, spelade hockey med Linda och Pierre, gjorde varm smörgåstårta samt var på fest hos Zandra och Marcus i lördags och i söndags spelade vi Wii, skypeade med bror duktig och var på Antarktis. För att sammanfatta var det en riktigt bra helg med alldeles lagom lite plugg :) Jag har förstås desto mer att göra nu. Jag har jobbat hela dagen idag och ska göra det imorgon med trots att vi har dugga på fredag. Sådär bra planerat.

Islossning på Antarktis

Okay då, det är Östra stranden...

...men nog var det fint! :)

På festen: Johan klär sig alltid som sina idoler. I Åre såg han ut som Robin, nu som Oskar!

Finbesök

I helgen kommer brorsan (Jonathan) hit och hälsar på :) Vi ska gå på after work på Kåren, spela hockey, göra varm smörgåstårta och gå på fest! Jag har även planerat att han ska hjälpa mig fixa mitt Wii, se vad det är för fel på cd-växlaren i min stereo, leta reda på någon bra musikinspelare jag kan använda samt undersöka om skrivaren är död eller om den går att återuppliva. De sistnämnda grejerna vet han inte om än. Hur som helst ska det bli kul att han kommer hit! I mars ska vi hälsa på bror nr. 2 också, på Mallorca. Mer om det en annan gång!

Så mycket bättre

Efter att nu ha sett hela den andra säsongen av "Så mycket bättre" är jag fast. Jag var fast redan efter första avsnittet faktiskt. Det är precis som i till exempel "Mästarnas mästare" eller "Landskampen". Man får se en helt annan sida av de medverkande personerna. Vem hade trott att Mikael Wiehe skulle vara en sådan tokstolle eller att Tomas Ledin har en inre älg. De artister som var med denna säsongen var: Eva Dahlgren, Laleh, Timbuktu, E-type, Mikael Wiehe, Lena Philipsson och Tomas Ledin. Dom är ju helt fantastiska människor allihop! Ingen av dem var den person jag trodde från början. Plötsligt var de inte bara artister, de blev vanliga människor, precis som oss. E-type blev Martin och Timbuktu blev Jason. Varje avsnitt handlade om en av dem och de andra gjorde då tolkningar av deras låtar. Den mest kända har nog kommit att bli Mikael Wiehe´s "Flickan och kråkan" framförd av Timbuktu. Jag har fått flera favoriter och har gjort en spellista med alla låtarna på Spotify.

Har ni inte sett dessa fantastiska program så gör det! Så ska det låta i all ära, men detta är speciellt! :)

Imorgon tänker jag börja kolla på den första säsongen också.

Undrar om han känner sig ensam idag

Idag är det alla hjärtans dag. Det firar jag med spelkväll hemma hos Sanna! Inget gulligull och skicka blommor här inte! Nej jag är inte bitter. Nä, det är jag faktiskt inte. Jag är helnöjd med att spela spel =) Jag ska ta med mig Cluedo, mitt favoritspel. Jag kan inte minnas att jag vunnit någon gång så ikväll går jag ut stenhårt och satsar allt!!

Det är många som känner sig ensamma på alla hjärtans dag vilket inte är konstigt med tanke på hur media alltid ska förstora upp allting. För att inte tala om alla butiker - det är hjärtan och nallar överallt. Jag såg på facebook att Mauro Scocco hade släppt ett nytt album - "Musik för nyskilda". Jag trodde först att han släppt det nu i förra veckan, lagom till alla hjärtans dag, men så illa var det faktiskt inte. Albumet släpptes förra våren. "Musik för nyskilda" innehåller låtar som; "Jag saknar oss", "Ensam kvar i stan", "Dåligt väder" och "Jagar en skugga". Muntra titlar. Verkligen. Han sitter troligtvis hemma ikväll och dricker whiskey i sin ensamhet och knåpar på nya, muntra verser. MEN jag vill ändå tillägga att jag har inte lyssnat på någon av dessa låtar. De kanske är bra, vad vet jag. En låt som jag vet är bra med Mauro Scocco är följande:

(Som vanligt kommer inte hela bilden med utan ni får klicka er vidare till Youtube för att se videon)

Korvgrillning

Igår startade vi upp årets grillsäsong på Östra stranden. Det hade snöat under natten och vi möttes av en underbar vy när vi nådde havet. Solen strålade och hela stranden var gnistrande vit och fylld av glada söndagsfirare. Någon hade byggt en snögubbe, några promenerade och några åkte skridskor eller skidor på det frusna havet. Solen värmde skönt i ansiktet och jag behövde inte ens ha jackan på mig då vi satt och mumsade på våra korvar och grillade marsmallows i snön. Så fort solen började sjunka ned mot horisonten blev det dock kallt och vi begav oss hemåt en stund före solnedgången. Hur konstigt det än låter så var faktiskt detta första gången jag grillade vid havet i Halmstad trots att jag bott här i 2,5 år nu. Hoppas att det blir fler gånger innan jag flyttar härifrån!

Tomas Ledin

Som många av er kanske vet så har jag väldigt svårt för Tomas Ledin. Jag kan inte förklara varför, men vissa människor klarar man bara inte av. Det är något med hans sätt, utseende och röst som inte går hem hos mig alls. Visst har han kanske gjort några bra låtar - Sommaren är kort, Snart tystnar musiken, Blå, blå känslor och En del av mitt hjärta. Men jag tycker ändå inte om honom! Men nu försöker jag. Jag har börjat att titta på avsnitten från förra Så mycket bättre (bättre sent än aldrig) där han är med. Första avsnittet handlar om honom och det är det som jag sitter och tittar på just nu. Hans låtar blir bättre när någon annan sjunger dem så att man slipper höra och se honom... Nä, skärpning! Jag ska titta klart och fortsätta försöka! Än känner jag ingen skillnad, jag tycker fortfarande inte om honom. Det är 40 minuter kvar av programmet. Kanske tycker jag om honom innan det är slut. Vi får se.

Vår

Nej än är det ett tag kvar till våren. Ute är det fortfarande minusgrader men solen skiner varenda dag. Blundar man och vänder ansiktet mot solen kan man få lite vårkänslor. Fåglarna kvittrar och det känns att det snart är dags. Ett par veckor till bara.

Men inne i min lägenhet är det vår. Här blommar det som aldrig förr!

En tanke

Ni kanske kommer ihåg mitt tjat för ett tag sedan om allt strul med cykellampor? Jag köpte till slut en billig på TGR i Halmstad som man kunde hänga på styret. Den är värdelös. Lyser bra men trillar av och svänger omkring hela tiden. Dessutom fick jag typ laga den innan den kunde användas första gången. Hur som helst, jag cyklade in till stan en kväll för ett tag sedan och självklart trillade lampan av så fort jag fått upp farten. Jag svor till tyst och bromsade in, vände på cykeln och försökte böja mig ned för att blocka upp lampjäveln utan att tappa handväskan och cykeln på samma gång. Men precis när jag ska ta tag i lampan har någon annan plockat upp den åt mig. Jag möttes av ett par bruna ögon och en leende mun i ett alldeles lagom skäggigt ansikte. ”Varsågod” sa han. Jag ville svara ”Är du singel?” eller ”ska vi åt samma håll?” men istället mumlade jag något obegripligt om ”lamphelvetet” som hela tiden trillade av styret och var till besvär. Jag tackade hastigt, satte fast lampan igen och cyklade därifrån.

Varför kan man inte bara våga satsa lite ibland? Vad gör det om man råkar göra bort sig lite när man ändå förmodligen inte kommer träffa personen igen (om man nu inte mot förmodan skulle lyckas flörta in sig). Jag hatar att jag ska vara så där jädra svensk och tafatt hela tiden. Tänk om man kunde våga börja snacka med någon när man väntar på bussen till exempel. Jag vågar om jag har lite alkohol i kroppen. Då är jag snygg, smart, rolig, kan dansa och sjunga och framför allt så är jag modig då. Men krogen är inte rätta stället att träffa någon. Vi kan ta en händelse i Åre som exempel:

Vi var på after ski på Bygget och jag stod och spanade på en snygging lite i smyg. Eller smyg och smyg, jag råglodde men så fort han tittade så vände jag blicken åt ett annat håll. Han var orakad, svettig, vältränad, hade halvlångt, mörkt, lite stripigt hår och en vit underställströja. Precis som en riktig karl ska se ut.

"En riktig karl" ;)

Dagen efter råkade jag av en slump hamna precis mitt framför honom på det väldigt trånga dansgolvet på Byggets after ski. Det var lite synd att han stod bakom mig – nu kunde jag ju inte spana… Men då hade vi faktiskt ögonkontakt en gång i alla fall. Det var sista after skin på Bygget för oss så jag antog att jag inte skulle se honom igen, ändå vågade jag inte säga något till honom. På kvällen var det fest. Vi gick till ett ställe där det var helt dött. Det var bara vi där så jag och Elena tröttnade och smet därifrån när de andra inte såg. Istället gick vi till Dippan och hoppades att där skulle vara lite mer folk. Det var det, men mest bara småpojkar enligt mig. Vi gick ett par varv men jag vart inte särskilt imponerad. Men så helt plötsligt bara stod han där. Han från Bygget. Han var precis lika snygg nyduschad med kammat hår och skjorta som han var svettig i underställströja på Bygget. Han hade fått syn på mig också och vi gick sakta emot varandra utan att kunna slita blickarna. Intensivt. Det var som att inget behövdes sägas. I nästa sekund stod vi tätt ihop på dansgolvet. Jag visste inte om han kände igen mig så jag sa att det var jag som stått och dansat framför honom på Bygget tidigare under dagen. ”Men, det är ju du!!” sa han och såg uppriktigt jätteglad ut. Han presenterade sig som Niklas från Stockholm. Vi sa att det måste vara ödet att vi sprungit på varandra tre gånger på två dagar på ett så stort ställe som Åre. Vad är sannolikheten?? (Det finns över 100 backar, jättemånga restauranger, pubar, caféer, after ski-ställen etc.)

Jag vet inte hur länge vi stod där på dansgolvet nära, nära men lika plötsligt som vi hade funnit varandra där, lika plötsligt var det slut. Han och hans kompisar bodde utanför Åre i Tegefjäll och hade, precis innan vi kom in på Dippan, ringt efter sin skjuts för att där var så tråkigt. Nu hade skjutsen kommit och han var tvungen att åka för att kunna ta sig hem. Han verkade inte vilja åka men var ju så illa tvungen. Jag sa hejdå och antog att jag aldrig skulle få se honom igen. Den natten drömde jag att vi sprang på varandra mitt på Åre torg dagen efter, men jag visste när jag vaknade att det kommer inte att hända.

Dagen efter satt vi på after skin på Fjällgården istället för Bygget. Fjällgården är ganska stort och vi hade satt oss vid ett långbord i rummet längst in. Alla var trötta och uttråkade. Vi satt där egentligen bara för att fördriva tiden innan vårt tåg skulle gå på kvällen. Men så helt plötsligt kommer det in en mörkhårig kille i vit underställströja och sätter sig vid bordet precis jämte… Jag och Elena utbytte blickar och såg nog lika förvånade ut båda två. Vad är oddsen att jag och han skulle springa på varandra en fjärde gång på ett helt otippat ställe?? Jag vågade förstås inte gå dit och säga hej men till slut fick han syn på mig och vi vinkade glatt på varandra. Men sedan var det inget mer, han satt bara och snackade med sina kompisar. Vad skulle jag göra? Jag hällde i mig en öl i förhoppning om att kanske våga gå dit efter det men jag var ju skitnervös. Efter övertalning från flera kompisar tog jag ändå mod till mig att gå dit och prata lite. (Robban sade vad jag egentligen redan visste: ”Om du inte går dit och snackar med honom kommer du att ångra dig sedan, vad har du att förlora? Du kommer ändå aldrig träffa honom igen!”) Vi satt väl och pratade en stund och dittan och dattan men så sa han att han skulle på toa och jag sa att jag skulle tillbaka till mitt gäng (som för övrigt låg och sov på after skin typ allihop vilket Niklas tyckte var så roligt att han knäppte en bild av dem med sin mobil…). Och det var det. Innan han hade kommit tillbaka till sitt bord hade vi tagit på oss kläderna och gått ut. Sedan såg jag honom utanför när han klev in i en bil och åkte därifrån.

Men jag kände mig nöjd. Jag hade vågat prata med honom och han var faktiskt inte så himla kul när jag var nykter som han var kvällen innan på Dippan. Han tyckte antagligen samma sak. Och där har vi det igen – utan alkohol i kroppen är man inte lika snygg, rolig, smart och modig längre. Man kan inte dansa och sjunga längre. Men jag kan inte klandra honom. Där satt jag svettig och äcklig, osminkad med kängor, termobyxor och min Åre t-shirt med texten ”Grisen i säcken”. Jag hade också tappat intresset då om jag var han.

När jag kom tillbaka till vårt bord och satte mig frågade en kompis mig ”raggar du?”. ”Njä” svarade jag, ”jag träffade honom igår kväll men nu var han inte lika kul längre”.

Jag tänkte att jag ju faktiskt redan känner en hel hög med människor som är bra mycket roligare än Niklas från Stockholm.

Med solen i ögonen

Jag sitter med solen i ögonen på tåget hem mot Borås. Tänk att det blev vinter till slut ändå. Det är inte mycket snö men tillräckligt för att marken ska glittra vackert i solens strålar. Alla klagar på att det är för kallt och visst är det väl det. Men är inte det lite tjusningen med vintern? Detta har jag längtat efter sedan i början på december. Minusgrader och solsken. Tar man bara på sig ordentligt med kläder är det riktigt behagligt ute. Mina klasskamrater uppmärksammade idag att jag hade mina riktiga vinterskor på mig för en gångs skull. Annars går jag jämt i tygskorna från i somras som inte ger mycket värme för tårna.

Nu kom tågkonduktören för att titta på biljetterna. Trevligare sådan har jag aldrig förr träffat på. Käck och glad och tvivlade inte en sekund på att jag stämplat mitt kort i automaten (som annars de flesta konduktörer med en sur min måste kontrollera innan de tror en). Och ja, tro det eller ej, men jag sitter på tåget och bloggar som en riktig ”storstadstjej”. Jag har dock inte brytt mig om att betala extra för internet (jag är ju trots allt fortfarande student) och jag har ingen sådan där fancy mobil med internet heller så att jag kan uppdatera hela världen så fort jag gör något spännande. Nej, jag skriver i Word så länge i brist på internetuppkoppling (som en riktig ”lantistjej”) och skriver in detta i bloggen vid ett senare tillfälle. Om jag kommer ihåg.

Jag kom ihåg.