En tanke

Ni kanske kommer ihåg mitt tjat för ett tag sedan om allt strul med cykellampor? Jag köpte till slut en billig på TGR i Halmstad som man kunde hänga på styret. Den är värdelös. Lyser bra men trillar av och svänger omkring hela tiden. Dessutom fick jag typ laga den innan den kunde användas första gången. Hur som helst, jag cyklade in till stan en kväll för ett tag sedan och självklart trillade lampan av så fort jag fått upp farten. Jag svor till tyst och bromsade in, vände på cykeln och försökte böja mig ned för att blocka upp lampjäveln utan att tappa handväskan och cykeln på samma gång. Men precis när jag ska ta tag i lampan har någon annan plockat upp den åt mig. Jag möttes av ett par bruna ögon och en leende mun i ett alldeles lagom skäggigt ansikte. ”Varsågod” sa han. Jag ville svara ”Är du singel?” eller ”ska vi åt samma håll?” men istället mumlade jag något obegripligt om ”lamphelvetet” som hela tiden trillade av styret och var till besvär. Jag tackade hastigt, satte fast lampan igen och cyklade därifrån.

Varför kan man inte bara våga satsa lite ibland? Vad gör det om man råkar göra bort sig lite när man ändå förmodligen inte kommer träffa personen igen (om man nu inte mot förmodan skulle lyckas flörta in sig). Jag hatar att jag ska vara så där jädra svensk och tafatt hela tiden. Tänk om man kunde våga börja snacka med någon när man väntar på bussen till exempel. Jag vågar om jag har lite alkohol i kroppen. Då är jag snygg, smart, rolig, kan dansa och sjunga och framför allt så är jag modig då. Men krogen är inte rätta stället att träffa någon. Vi kan ta en händelse i Åre som exempel:

Vi var på after ski på Bygget och jag stod och spanade på en snygging lite i smyg. Eller smyg och smyg, jag råglodde men så fort han tittade så vände jag blicken åt ett annat håll. Han var orakad, svettig, vältränad, hade halvlångt, mörkt, lite stripigt hår och en vit underställströja. Precis som en riktig karl ska se ut.

"En riktig karl" ;)

Dagen efter råkade jag av en slump hamna precis mitt framför honom på det väldigt trånga dansgolvet på Byggets after ski. Det var lite synd att han stod bakom mig – nu kunde jag ju inte spana… Men då hade vi faktiskt ögonkontakt en gång i alla fall. Det var sista after skin på Bygget för oss så jag antog att jag inte skulle se honom igen, ändå vågade jag inte säga något till honom. På kvällen var det fest. Vi gick till ett ställe där det var helt dött. Det var bara vi där så jag och Elena tröttnade och smet därifrån när de andra inte såg. Istället gick vi till Dippan och hoppades att där skulle vara lite mer folk. Det var det, men mest bara småpojkar enligt mig. Vi gick ett par varv men jag vart inte särskilt imponerad. Men så helt plötsligt bara stod han där. Han från Bygget. Han var precis lika snygg nyduschad med kammat hår och skjorta som han var svettig i underställströja på Bygget. Han hade fått syn på mig också och vi gick sakta emot varandra utan att kunna slita blickarna. Intensivt. Det var som att inget behövdes sägas. I nästa sekund stod vi tätt ihop på dansgolvet. Jag visste inte om han kände igen mig så jag sa att det var jag som stått och dansat framför honom på Bygget tidigare under dagen. ”Men, det är ju du!!” sa han och såg uppriktigt jätteglad ut. Han presenterade sig som Niklas från Stockholm. Vi sa att det måste vara ödet att vi sprungit på varandra tre gånger på två dagar på ett så stort ställe som Åre. Vad är sannolikheten?? (Det finns över 100 backar, jättemånga restauranger, pubar, caféer, after ski-ställen etc.)

Jag vet inte hur länge vi stod där på dansgolvet nära, nära men lika plötsligt som vi hade funnit varandra där, lika plötsligt var det slut. Han och hans kompisar bodde utanför Åre i Tegefjäll och hade, precis innan vi kom in på Dippan, ringt efter sin skjuts för att där var så tråkigt. Nu hade skjutsen kommit och han var tvungen att åka för att kunna ta sig hem. Han verkade inte vilja åka men var ju så illa tvungen. Jag sa hejdå och antog att jag aldrig skulle få se honom igen. Den natten drömde jag att vi sprang på varandra mitt på Åre torg dagen efter, men jag visste när jag vaknade att det kommer inte att hända.

Dagen efter satt vi på after skin på Fjällgården istället för Bygget. Fjällgården är ganska stort och vi hade satt oss vid ett långbord i rummet längst in. Alla var trötta och uttråkade. Vi satt där egentligen bara för att fördriva tiden innan vårt tåg skulle gå på kvällen. Men så helt plötsligt kommer det in en mörkhårig kille i vit underställströja och sätter sig vid bordet precis jämte… Jag och Elena utbytte blickar och såg nog lika förvånade ut båda två. Vad är oddsen att jag och han skulle springa på varandra en fjärde gång på ett helt otippat ställe?? Jag vågade förstås inte gå dit och säga hej men till slut fick han syn på mig och vi vinkade glatt på varandra. Men sedan var det inget mer, han satt bara och snackade med sina kompisar. Vad skulle jag göra? Jag hällde i mig en öl i förhoppning om att kanske våga gå dit efter det men jag var ju skitnervös. Efter övertalning från flera kompisar tog jag ändå mod till mig att gå dit och prata lite. (Robban sade vad jag egentligen redan visste: ”Om du inte går dit och snackar med honom kommer du att ångra dig sedan, vad har du att förlora? Du kommer ändå aldrig träffa honom igen!”) Vi satt väl och pratade en stund och dittan och dattan men så sa han att han skulle på toa och jag sa att jag skulle tillbaka till mitt gäng (som för övrigt låg och sov på after skin typ allihop vilket Niklas tyckte var så roligt att han knäppte en bild av dem med sin mobil…). Och det var det. Innan han hade kommit tillbaka till sitt bord hade vi tagit på oss kläderna och gått ut. Sedan såg jag honom utanför när han klev in i en bil och åkte därifrån.

Men jag kände mig nöjd. Jag hade vågat prata med honom och han var faktiskt inte så himla kul när jag var nykter som han var kvällen innan på Dippan. Han tyckte antagligen samma sak. Och där har vi det igen – utan alkohol i kroppen är man inte lika snygg, rolig, smart och modig längre. Man kan inte dansa och sjunga längre. Men jag kan inte klandra honom. Där satt jag svettig och äcklig, osminkad med kängor, termobyxor och min Åre t-shirt med texten ”Grisen i säcken”. Jag hade också tappat intresset då om jag var han.

När jag kom tillbaka till vårt bord och satte mig frågade en kompis mig ”raggar du?”. ”Njä” svarade jag, ”jag träffade honom igår kväll men nu var han inte lika kul längre”.

Jag tänkte att jag ju faktiskt redan känner en hel hög med människor som är bra mycket roligare än Niklas från Stockholm.