Före passet
Det var ett sådant pass där man i början känner att "det här kommer bli en baggis! Inga vikter, pfft!" Det var ingen baggis. Sista minuterna kunde jag inte räkna, inte prata, jag sprang åt fel håll, jag krockade med folk, jag kunde inte fokusera blicken och varken armar eller ben fungerade. Efter passet satte jag mig utanför och stretchade (läs: Jag lade mig ned, kippade efter luft, väntade på att världen skulle sluta upp att snurra och försökte minnas vart jag befann mig.) Mina handskar hade jag, utan en tanke, lämnat på golvet i crosstrainingsalen. Som tur var fanns det andra personer med huvudet med sig som såg till att jag fick tillbaka dem. Jag höll på att trilla åtskilliga gånger när jag klädde på mig. Jag vet att jag pratade med några. Jag minns det som att jag talade tydligt men misstänker att jag i deras öron bara sluddrade.
På något vänster lyckades jag ta mig till Willys. Där gick jag runt flera varv och bara glodde blint framför mig. Vad skulle jag ha? Mjölk, smör (vart har dom ställt smöret??), sneglar mot colan (nej!) bröd - eller nej inte bröd (lägger tillbaka). Åh, glass! Nej fy, du ska inte ha någon glass, sluta barnsla dig! Mimosasallad, det blir gott till en köttbit ikväll! Sneglar mot colan igen. Jo, du ska visst ha bröd. Ta det billiga (tar det jag lagt tillbaka en gång). Klar! Går mot kassan. Åh, vitlöksbröd! Tar det istället. Lägger tillbaka det jag redan lagt tillbaka en gång. Går mot kassan. Åh, glass! Ok då, du är värd lite glass. Ta den där, ja den blir bra. Åh, annan glass! Tar den istället, lägger tillbaka den andra. Går mot kassan. Tänker på den där colan en sista gång. Tredje gången gillt. Yes, nu så. Jag kom till och med ihåg koden, mot alla odds.
Jag lyckades med nöd och näppe få benet över ramen på cykeln och vinglade sedan hemåt i mörkret. Ett otränat öga skulle nog sagt att jag var berusad. Men nu var det ju just tränad jag var. Funderade över hur trött jag var när jag cyklade och förundrades över att jag fortfarande inte trillat. Inte ens på Willys där jag irrade runt så många varv på jakt efter något ätbart. Jag gjorde flera försök att låsa cykeln med dörrnyckeln. Det gick sådär. När jag kom till insikt med vad jag var i färd med började jag skratta högt åt mig själv inne i cykelförrådet. Jag tror inte någon hörde mig men med min, för tillfället, näst intill obefintliga psykiska närvaro kan det ha stått fem pers och tittat snett på mig just då. Det kommer jag aldrig att få veta. Lika bra.
Jag var relativt säker på att jag skulle snubbla och dö om jag försökte ta trapporna upp till lägenheten. Mitt nyårslöfte är dock att fucka ur lite mer så jag utmanade ödet, tog trapporna och fokuserade järnet. All min sista energi gick åt till att, släpandes, dragandes (i trappräcket) ta mig upp de där sista stegen. Jag klarade det och som genom ett mirakel kom jag ihåg att lägga glassen i frysen när jag kom hem. Jag hade nästan räknat med att hitta glassen ihop med mina svettiga träningsskor som en enda sörja i väskan imorgon.
Efter passet
