Dragen vid näsan
Nu såg jag en tant som missat det faktum att det snart ligger en decimeter snö på marken och trillade handlöst med näsan före i backen. Jag vet inte om hon var på väg till vårdcentralen men hon går åt det hållet nu... Samtidigt som tanten trillade spatserade det förbi en hel karavan av små barn i färgglada overaller med pulkor i högsta hugg. Hade jag varit fem år med en knallbå overall och rosa pulka hade kanske jag också tyckt att det var roligt med snö igen. Nu är jag inte fem längre. Jag är tjugofem och tycker inte alls om sådana här bakslag när jag blivit bortskämd med att vakna till solljus och fågelkvitter genom fönstret igen. (Till sommaren kommer solljuset klockan tre på natten samtidigt som måsarna börjar skrika utanför min lägenhet med en medeltemperatur på 25 grader hela dygnet. Då har jag rätt att klaga på "fågelkvitter" och solljus genom fönstret igen.)
Här satt jag i min soffa hela kvällen igår, förkyld och jävlig, och såg på avsnitt efter avsnitt av Grey's Anatomy lyckligt ovetande om vad som försiggick utanför fönstret. Efter lite hostmedicin kände jag mig faktiskt riktigt lycklig, ja nästan frisk, och jag började drömma mig bort till våren och sommaren. Jag satt och funderade över hur länge till jag måste vänta med att plocka fram sommarkläderna, vilken färg på bikini jag ska satsa på i år, om jag kanske behöver ytterligare en sommarklänning. Jag kom fram till att den turkosa bikinin är bäst. Den vars överdel utan förvarning trillar av ibland om man böjer sig fram för häftigt eller dyker upp ur vattnet och för händerna genom håret istället för att hålla i den. Om jag blundade ett par sekunder satt jag och återigen i min blå solstol från Biltema och badade i sol här utanför på Nyhems gräsmatta medan biomedicingrabbarna tävlade i hur många chins de kunde göra i så lite kläder som möjligt, grannpojkarna spelade fotboll på en alldeles för liten yta och sparkade otaliga gånger omkull min vattenflaska med vatten som jag visserligen ändå inte skulle dricka av för att det antagit samma temperatur som en bastu och förmodligen snart kommer att förångas ändå. Detta till de ljuva tonerna av årets sommarplåga som dagarna i ända strömmar ut ifrån lägenheten där någon med stor medvetenhet placerat högtalarna precis intill det ständigt vidöppna fönstret och skruvat upp volymen så att han/hon/hen/hum kan höra utan att nödvändigtvis behöva vistas närmre än hundra meter ifrån lägenheten.
Jag bestämde mig till och med för att idag skulle vara en bra dag att ta med sig frukosten till havet och äta den där. Bättre start på dagen än solsken och hav kan man knappast få. Men så tittade jag ut genom fönstret, konstaterade snabbt att det nog inte blir någon cykeltur till havet och kröp ned under täcket och somnade. Så nu sitter jag här och ser på när snöflingorna dalar, nej kastar sig ned mot marken som om de tävlar om vem som kan nå jorden först och åsamka störst skada. Det störtsnöar.
Samma visa varje år. Det blir varmare, ljusare, snön smälter, fåglarna kvittrar och de första snödropparna letar sig fram intill husväggarna. Man blir så glad och sedan BAAM! utan förvarning dimper den ned igen. Vintern.
