Anso: augusti 2013

För lite mindre än ett och ett halvt år sedan ringde Fabian mig och undrade om jag ville vara hans parhäst på något han kallade för "Lägr1". "Ja visst, det blir kul" svarade jag utan att riktigt veta vad jag tackade ja till och gav mig in på. Rätt vad det var hade jag kastats in i något som kallades "LÄKO" (lägerkommittén) och var, tillsammans med Fabian, ansvarig för programdelen på Lägr1. Jag ångrade mig till en början då jag satt i flera Skypemöten med personer jag aldrig träffat och diskuterade frågor kring hur vi skulle kunna bygga upp ett läger som skulle komma att bli tjugo gånger så stort som de läger jag tidigare planerat. Det här hade jag egentligen absolut inte tid med eftersom jag redan körde på i hundra knop med allt jag tagit på mig att göra. Jag stannade kvar av ren nyfikenhet, iakttog, lyssnade och försökte sätta mig in i vad allt handlade om.

Efter första planeringshelgen då jag äntligen fick träffa alla kändes det bättre. Jag visste vad jag gett mig in på, vad som krävdes av mig och jag kunde se framför mig hur det skulle se ut på Lägr1. Hur jag skulle nå dit var dock fortfarande en gåta. Jag visste inte ens om jag skulle kunna vara med de veckor Lägr1 skulle hållas.

Med Fabian vid min sida började vi rekrytera fler funktionärer till vår programgrupp. I våras hade vi till sist fått ihop hela nio personer och tillsammans lyckades vi pussla ihop programmet för Lägr1. Det brann i knutarna den sista månaden och alla hade vi våra svackor. Jag själv kunde inte varit mer opepp och negativ dagen innan jag lämnade Halmstad. Efter att ha varit bortrest i en månad utan tid att varva ned eller koppla bort/av plus måsten och tråkigheter de få dagar jag mellanlandade i Halmstad ville jag helst bara gräva ned mig under en sten i skogen och komma fram igen till jul.

Men.

Jag behövde bara träffa Anna, Fabian och Ulf i Göteborg för att göra inköp innan Lägr1 för att känna att det nog kunde bli bra ändå. Väl framme på Lysestrand och Lägr1 hade jag glömt allt vad Halmstad heter. Jag var bara där, helt i nuet, inne i Lägr1bubblan. Jag behövde inte ha någon som helst kontakt med omvärlden. Allt jag behövde fanns på plats, där och då. Ju fler funktionärer som anslöt desto mer tillfreds kände jag mig. Ibland kom jag på mig själv med att bara gå runt på den torra, dammiga grusvägen förbi lägerängen och bajamajorna och le. Varför var det så längesedan jag gjorde detta sist?

När allt väl satte igång och 400 deltagare kom och byggde upp resten av Lägr1 kände jag något av en skräckblandad förtjusning. Det skulle bli jättespännande, vi hade fått alla våra funktionärer och skulle sätta dem i arbete, alla var glada och det hände saker hela tiden. Men jag var orolig, skulle vårt program räcka till? Var det för tråkiga aktiviteter? Var det för få aktiviteter? Tänk om deltagarna inte skulle tycka om det? Plötsligt kom stressen som ett slag i magen. Alla måsten hopade sig och jag visste inte i vilken ände jag skulle börja. Kom-ihåg-listan blev längre för var minut som gick. Jag som annars har stenkoll på allt började plötsligt glömma av tider för viktiga möten, kom-ihåg-listor som jag annars alltid kan i huvudet kom jag inte ihåg någonting av, jag visste aldrig vilken dag det var eller knappt ens om det var förmiddag eller eftermiddag.

Jag kraschade både en och två gånger under lägerveckan. På två veckor hade jag bara tjugo minuters egentid (om man inte räknar toabesök eller sömn). Då låg jag i tältet och spelade Candy Crush och lyssnade på musik. Detta med egentiden var givetvis självvalt, jag hade kunnat gå ifrån mer om jag hade behövt men kände hela tiden att jag hade saker att göra och hade jag inte det (eller struntade i det jag skulle göra) var jag med ändå för att jag inte ville riskera att missa något spännande. Jag var dock förberedd på krascherna. De kommer alltid. Oavsett. Man sover för lite och jobbar för mycket.

Trots stressen och krascherna, trots att jag inte fick tillfälle att bada på två veckor, trots sömnbristen så var det värt det. Flera gånger om. Jag hade inte velat ha det ogjort. Jag är fantastiskt glad att Fabian ringde mig då för nästan ett och ett halvt år sedan och jag är glad att jag svarade ja och tog chansen. Att få möjlighet att vara med om något sådant här är helt fantastiskt. Jag har bara varit med under halva planeringstiden men har ändå varit med länge nog för att se Lägr1 byggas upp från idé till verklighet. Att höra alla positiva kommentarer, att se alla skrattande deltagare och att faktiskt inse att det vi planerat under så lång tid blev en succé gör mig riktigt stolt och nästan lite rörd.

Om en månad kommer jag förmodligen bara komma ihåg stressen som att vi var tvungna att skynda oss lite en eftermiddag. Jag kommer ha glömt krascherna och sömnbristen. Det jag kommer att minnas är glädjen, skratten och gemenskapen. Jag kommer minnas hur nästan 500 personer dansade loss framför banden som spelade på scen om kvällarna och sjunga med trots att musiken tystnade flera gånger på grund av elproblem. Våra gästartister var positivt överraskade av Lägr1 och scouting i allmänhet. Tacksammare publik får man leta efter! När fyrverkerierna avfyrades efter avslutningen sista kvällen och alla stod och gapandes blickade upp mot skyn var det nog inte bara jag som fick gåshud. Tillsammans hade vi gjort något riktigt bra och jag hoppas att vi kan göra det igen.

Även om jag varken hann med bad, drickabacksklättring eller linbana har jag skrattat, gråtit, sett mareld för första gången, gjort hennatatueringar, kramats, sett på Partiet, kört fyrhjuling för första gången, solat, satt upp tält i storm, sett på The Stomping Academy, ätit god mat, sovit på klipporna, dansat, sjungit, gått hinderbana i flip flop, varit på lägerbål, somnat mitt i en mening, sett på Skillnickers, backat med släp för första gången, stått på händer, busat, träffat en enhörning, skrattat så jag gråtit (tack Lotta, så som jag skrattade de dagar du var uppe har jag inte gjort på länge), glittrat scouter, träffat sorken Ulf med fruar och barn, råkat ut för värsta hagel/åsk/störtskuren i mannaminne, suttit i ett myrbo, sett på eldshow, försökt lära mig jonglera, fått nya vänner och mycket mer.

Det var ganska motvilligt som jag packade ihop mina saker och åkte hem idag.