3 milsrundan som visade sig vara 4,5 mil
Som vanligt i Halmstad var vädret fantastiskt fint med strålande solsken, säkert 7 grader och till synes vindstilla. När jag gav mig av... Väl ute på Hallands öppna fält visade vädret sin sanna sida. De nyss så varma plusgraderna blev till bitande minusgrader då de tidigare lätta brisarna omvandlades till full storm. Vindarna var förstås riktade rakt emot mig åt vilket håll jag än cyklade vilket gav en medelhastighet på kanske 10km/h under de sista två milen. Solen försvann illröd ned bakom träden i ryggen på mig och jag kände hur det blev kallare samtidigt som fötter och händer långsamt domnade bort. "Ska jag ringa och be någon hämta mig? Ska jag lägga mig i diket och gråta och hoppas att en bil stannar och erbjuder mig skjuts?" Nej, så fan heller! Enveten som jag är fortsatte jag bestämt framåt, trots att det knappt gick i styrfart längre. Jag fick ställa mig i de flackaste backarna och kände hur gråten var nära. "Ska jag bli kvar här i kylan och frysa ihjäl inatt?"
Cyklist i blåsväder
Så uppenbarade sig till sist motorvägen framför mig och jag kände i alla fall igen mig igen. "Nu är det inte långt kvar!" Tänkte jag. Sen möttes jag av skylten "Halmstad 12" vilket kändes som en riktig käftsmäll där den stod och hånlog mot mig i uppförsbacken. Det började mörkna men jag fortsatte. Jag började fundera på vad jag skulle göra när jag kom hem. Ta ett långt bad? Nej, jag har inget badkar. Baka en paj till kvällsmat? Nej, klockan är för mycket och jag måste plugga. Beställa en pizza? Nej, pizzerian är inte öppen och det är knappast värt att sabba cykelturen med att smälla i sig en fet pizza efteråt... Jag för nöja mig med en macka och ett glas oboy. Det blir gott. Sedan klockan tolv idag hade jag bara ätit en halv tomat och en liten, liten kaka som jag fick av Kulturkungen (han som cyklade sönder min overall) på skolan. Nu började klockan närma sig sju.
Jag började sätta upp mål för mig själv utmed vägen. "När du kommer till det där vita huset är det inte långt kvar! När du kommer till Kärleken är det inte långt kvar! När du kommer till Galgberget är du nästan hemma!" Sakta men säkert nådde jag mina mål. Det blev mörkare och folk jag mötte tittade konstigt på mig. "Idiot" tänkte dom nog. Det tänkte jag med. "Varför gick jag inte bara till SATS istället?" Så äntligen nådde jag Galgberget och jag såg Halmstad breda ut sig framför mig. Det var nedförsbacke. Jag hade nu slutat att försöka blåsa liv i fingrarna och hoppades att jag skulle kunna röra dem nog mycket för att bromsa om det skulle behövas.
Klockan var strax efter sju (tror jag...) när jag vinglade fram de sista metrarna till Nyhem för att låsa in cykeln. Jag var helt yr och kroppen lydde mig inte alls. Till min stora glädje såg jag dock att pizzerian öppnat! Jag motstod frestelsen att ta hissen och klev långsamt upp för de två trapporna, lutad emot trappräcket. Väl inne i lägenheten slängde jag i mig en näve non stop och ställde mig i duschen. Aj! Det brände i kroppen av den ljumna vattnet men snart kändes det bättre. Jag tvekade lite men ringde sedan pizzerian. Det var jag värd :) Nu tre timmar senare efter pizza, sallad, läsk, en kopp te och ett gäng nävar non stop till har jag åter fått upp värmen och det är nu bara låren, ryggen och nacken som gör ont. Nu tänker jag krypa ner i sängen med tentaplugget och försöka få in det sista tills imorgon innan jag somnar. Imorgon ska jag inte cykla.
