Åren gick utan att jag slog slag i saken. Det var som att tiden stod still i Borås de två år jag jobbade efter studenten. Men så tog livet och drömmarna fart igen då jag flyttade till Halmstad och började plugga naturvård. En dag i mitten av utbildningen, sju år efter jag träffade Fältbiologerna på gymnasiet, fick jag uppleva min första gammelskog. Det var en fantastiskt vacker dag i Värmland som, under ett glittrande frosttäcke, lyste av höstens alla färger under en klarblå himmel. Solen sken och dagens första strålar bröt igenom dimman som fortfarande låg kvar över sjöar och tjärn och gav morgonen den där magiska känslan som är alla naturfotografers favoritmotiv. Jag satt med näsan pressad mot bilrutan, som det lilla barn jag fortfarande är, hela vägen ut till Fänstjärnsskogen. Sedan följde en helt fantastisk dag med många hundra år gamla träd varav det äldsta var en 650 år gammal tall. Med oss hade vi Sebastian Kirppu som är den perfekta guiden i en gammelskog. Jag har aldrig träffat en så driven och kunnig människa förut vad jag kan minnas. I vart fall inte inom ämnet skog. Efter denna vackra dag, helt vigd åt gammelskogen och dess uråldriga invånare, kände jag mig rakt igenom lycklig.
Jag var där igen ett år senare men efter det har längtan bleknat och suddats ut med tiden. Den har nog hela tiden funnits där men för djupt in för att jag skulle känna av den. Plötsligt en dag blev jag uppryckt ur dvalan och på bråkdelen av en sekund direkt inkastad i verkligheten efter en lång tid i invaggad trygghet. Innan det visste jag alltid vad jag skulle göra nästa dag, vart mitt hem var och ungefär hur nästkommande år skulle se ut. Jag tyckte ändå att jag hade tagit ett stort steg. Ett språng ut i det okända, då jag lämnade tryggheten i Halmstad för ett nytt liv med nya jobb, nya vänner och nya erfarenheter. Det var kul. Jag hade jätteroligt, trivdes bra och levde livet. Jag har dock insett nu att det inte var mitt eget liv jag levde utan ett liv jag trodde att jag ville leva. Med tiden försvann jag själv mer och mer och kvar var bara en skugga den tjej jag egentligen är. Tjejen med stora drömmar och visioner.
Plötsligt var jag tvungen att släppa allt jag kände till, lämna tryggheten och ge mig ensam ut i världen. Det var inte lätt men jag gjorde det. Efter en vecka var jag på utbildning i Umeå för ett nytt jobb. Jag hade inte hunnit reflektera mycket över det innan då det hände så mycket annat. Det kändes som om jag hade nått botten. Jag var trött, ledsen och hade gett upp hoppet. Jag satte mig på planet utan några förhoppningar med inställningen att det får bli som det blir. Väl på plats blev det bättre än jag vågat hoppas på. Jag var omringad av människor jag aldrig träffat förut men som jag genast fattade tycke för. Människor som var som jag. Killar och tjejer i min egen ålder som delade mitt intresse och min passion för skog och natur.
Mitt under utbildningsveckan kom jag plötsligt till en insikt. Jag hittade vem jag var igen och de där starka känslorna och drömmarna jag för längesedan hade om vad jag längtar efter och vill göra fanns med ens framför mig igen. Kristallklart. Det som under åren sjunkit till botten rördes plötsligt upp till ytan och jag mindes den där dagen för 11 år sedan då jag bestämde mig för att jag måste besöka en urskog innan det är för sent. Nu stod jag i en. Återigen.
Jag fick gåshud över hela kroppen och tårar i ögonen som jag snabbt blinkade bort innan någon såg. Istället log jag. Jag är här. Chansen hade kommit och jag tvekade inte utan nappade direkt. Jag skulle äntligen få jobba ute i skogen. Visserligen inte bara i gammelskogar utan i all typ av natur. För mig är det ett privilegium att få arbeta ute i skogen. Att få betalt för att utöva sin hobby på heltid. Där och då visste jag att allt skulle ordna sig igen. Att hela världen låg framför mig och att jag kan göra precis vad jag vill med mitt liv.
