Kenya, en rosa plastgran, en nära-döden-väg, geparder, lejon och en luftballongstur i soluppgång över Masai Mara

Bättre sent än aldrig! Här följer fjärde delen (som jag skrev för över ett halvår sedan men aldrig fått tummen ur att lägga upp) om Afrika:

Helt tömd på energi och vätska efter helvetesnatten i Jinja och med ett gapande hål i bröstet efter att ha sagt hejdå till halva gänget korsade vi gränsen till Kenya för att påbörja nästa del av äventyret. Efter att ha lyckats peta i mig en imodium och två pyttesmå bananer på kvällen vaknade jag återigen som mig själv morgonen därpå, om än i en märkbart mindre kropp.

Trots att vi mest bara åkte buss, med undantag för ett snabbt lunch- och handlingsstopp, kom det att bli en mycket händelserik dag. Först bör jag nog nämna att bussarna vi färdas i är illrosa med knallgula elefanter på och finurligt ombyggda för ändamålet. Skapligt iögonfallande och svåra att motstå för såväl korrupta som vanliga poliser på hela kontinenten.

Vi låg och slumrade till bussens guppande på den ojämna vägen, dästa av värmen och den nyss intagna frukosten då bakdörrarna plötsligt slogs upp och allt vi förvarade där bak for ut och spreds över gatan bakom oss. Hela bussen vaknade med ett ryck och jag skuttade ut i farten för att rädda det jag kunde. Två kvinnor som promenerade utmed vägen hjälpte mig och som tack fick de lite pengar samt ett stort, avlångt paket. Jag hade velat se deras förvånade miner och höra skratten senare då de öppnade paketet innehållandes vår något medförda, solblekta, rosa plastgran. Som tur var skadades ingen då dörrarna öppnades men dessvärre förlorade vi en medresenär som bidragit till mycket kärlek, sång och skratt. Gitarren.

Redan efter lunch, då Gunnar fått bussarna tvättade och dess rosa färg lyste flera kvarter bort i det annars ganska enfärgade och smutsdammiga Naivasha, såg några parkeringsvakter sin chans. Hade Gunnar inte haft ögon och ben med sig hade vi fått hjulen på båda bussarna fastlåsta och blivit strandsatta på den dammiga gatan.

Ett gitarrköp och lite parkeringsvaktsflörtande senare då lugnet åter lagt sig i bussen blev vi stannade av polisen. Han ville se så att alla papper var i sin ordning och kanske dessutom lyckas lura till sig lite slantar från oss dumma svenskar. Ni kan ju föreställa er polisens förtjusning när han faktiskt hittade ett fel i försäkringspapperen på en av bussarna. Till följd av en missuppfattning efter den förra resan bussen varit ute på hade nu försäkringen gått ut någon dag tidigare. Det var snabbt åtgärdat men skadan var redan skedd och här hjälpte varken böter eller mutor utan polisen kallade Thomas till rättegång ett par dagar senare. Detta var enda gången på resan jag såg honom bli nervös. Men som den turgubbe han är hade han redan dagen efter lyckats krångla sig ur rättegången och satt lugn som en filbunke med tårna i poolen och drack Savannah igen som om inget hänt.

Nu följde några dagars mellanlandning, återhämtning och välkomnande av sju nya resekompisar på en mysig camping ca 2 timmar från Naivasha i skuggan av träden intill en sjö full av flodhästar och tjuvfiskare. Vi samsades med hungriga fåglar, tjuvaktiga apor och hummande maraboustorkar och var ute på både walking safari och cykelsafari till Hell’s Gate. Lyckan över att få cykla igen var total, tveksamma cyklar och flertalet punkteringar till trots. Jag cyklade runt som en idiot och fick guiden att ifrågasätta mitt val av frukostintag flera gånger. På eftermiddagen var jag således helt tömd på all energi och skitnöjd.

Camping intill en sjö full av flodhästar och tjuvfiskare

Walking safari bland giraffer och zebror

På cykelturen till Hell's Gate

En hyrax, sa guiden. En riktigt ful en.

Nu var det så dags att lämna campingen för att åka på nya äventyr. Denna gången fick våra rosa bussar inte följa med utan vi skulle istället färdas i tre jeepar och en minibuss. Jag hamnade självklart i bussen som helt saknade stötdämpning och fyrhjulsdrift. Med den skulle vi sedan ta oss hela vägen till Masai Mara i nära-döden-fart på en näst intill oexisterande väg. Efter timmar med hjärtat i halsgropen och svetten droppandes kom vi fram till det lyxigaste campingboendet jag varit på. Tälten var försedda med såväl dubbelsäng som dusch och toalett och som pricken över i var det trerätters varje kväll och vi blev behandlade som kungar. Inte riktigt vad jag föreställt mig när de berättat att vi skulle tälta i Kenya…

Nu följde ett par fruktansvärt tidiga mornar med fantastiska vyer. Vi fick se sjakaler, hyenor, lejon, biätare, geparder, strutsar, rävar, flodhästar, krokodiler etc. och var riktigt nära en leopard med men fick inte syn på den. Som väntat var inte minibussen helt optimal att färdas med ute på den stundtals väldigt leriga savannen, men har man inte kört fast minst fyra gånger, blivit uppdragen med jeep minst lika många gånger samt haft åtminstone en punka så har man inte upplevt en riktigt safari.

En elefanthane som lämnat sin hjord för att dö i ensamhet

Gepardhona håller uppsikt över sina stökiga ungar

Koritrappen går direkt in på listan över de
märkligaste (inte mäktigaste) djuren jag sett

En dräktig lejonhona söker skydd mot solen i ett buskage

Biätare

"Har man inte kört fast minst fyra gånger,
blivit uppdragen med jeep minst lika många gånger samt haft
åtminstone en punka, så har man inte upplevt ett riktigt safari."

Masaierna hälsar oss välkomna

I masaibyn

Den tidigaste morgonen blev som väntat den mest minnesvärda då vi, efter tre timmars sömn och en frukost bestående av ett två kvadratcentimeter stort kex och en besk kopp te, krånglade oss ned i en trång luftballongskorg som sakta lyfte över den afrikanska savannen och vi fick se hela Masai Mara vakna till liv under en helt magisk soluppgång. Det var som att sitta på första parkett på Simbas lejonklippa och se den stora röda solen sakta röra sig upp över bergen i fjärran och sudda ut alla skuggor i dalen tills marken började dallra utav värme.

Värmen precis under den eldsprutande besten kallad
motor var påtaglig...

En morgontrött och frukostsugen gam hoppas att vi ska
störta mot marken

"Det var som att sitta på första parkett på Simbas lejonklippa
och se den stora röda solen sakta röra sig upp över bergen i
 fjärran och sudda ut alla skuggor i dalen tills marken
började dallra utav värme."

Efter en helt felfri landning på ett traktorflak i farten följde en champagnefrukost bättre än alla hotellfrukostar jag någonsin ätit. Den hade allt: pannkakor och omeletter som stektes på beställning i skuggan av ett träd, tälttoalett med savannutsikt och tillräckligt med champagne för att resan tillbaka på nära-döden-vägen skulle bli riktigt behaglig.

En champagnefrukost som heter duga

Med lite (ganska mycket) champagne i blodet blev
hemresan riktigt behaglig

Beslutet jag fattade om att skita i att åka hem och istället stanna kvar i Afrika kan vara det bästa beslut jag tagit.

Det kommer nog dyka upp två inlägg till varav det ena är färdigskrivet sedan ett år tillbaka... Det var det där med tummen ur bara ;)

Personbästa på milen, Öppet spår och ett träningsläger på Mallorca

Vårens Mallorcaresa blev den åttonde gången i ordningen sedan 2012 och den sopade golvet med alla andra gånger jag besökt ön. Vandringslägret som tidigare legat som stark etta på listan blev nu nedpetad till en andra plats. Om man inte är speciellt noga med att strosa runt i städerna tycker jag att träning är det i särklass bästa sättet att uppleva Mallorca. Att avverka mil efter mil i bergen på cykel eller till fots är som balsam för själen. Och tydligen för knäna också som gjorde ont innan resan men inte efter. För första gången sedan Afrikaresan förra vintern kunde jag återigen släppa allt och bara vara där och då. Jag tränade, åt och sov och hela tiden njöt jag av solsken och fantastiskt roligt sällskap.

Jag tror det var när jag var nere hos Andreas och Ida i höstas som jag helt bestämde mig för att genomföra en svensk klassiker under 2017. Träningen, och då framförallt löpningen, började gå bättre och bättre och jag kände mig peppad att köra på hårdare och utmana mig ytterligare. Jag har aldrig sett mig själv som någon tävlingsmänniska men så sprang jag Toughest i Oslo i september och kände hur någonting vaknade. Några helger senare spontansprang jag ett seedningslopp till Göteborgsvarvet i Umeå tillsammans med Elena. Jag var i bra form efter en säsong i skogen med tung packning och många mil i svår terräng men hade inga större förväntningar på mig själv utan hoppades på att klara milen under timmen. Ni kan förstå min förvåning då jag gick i mål på 48.56 istället.

Två veckor senare skulle jag springa 10km-loppet på Palma Marathon. Då var kroppen inte i alls lika bra form. Jag hade problem med både benhinnor och knän och yrsel till följd av förmodad järnbrist (vilket jag hade stora problem med under sommaren/hösten 2016). Formdippen, gassande sol och tryckande värme till trots lyckades jag ändå springa milen på exakt samma tid som i Umeå och placerade mig som nr 12 av 209 i min klass, plats 35 av 1225 kvinnor och plats 202 av alla 2304 startande, vilket var en glad överraskning och en bättre prestation än den i Umeå.

Att under vintern sedan försöka vänja kroppen vid skidåkning gick lättare än väntat och jag hade riktigt roligt under tiden. En månad innan Öppet spår körde jag, pappa och Rikard en skidtävling i Mullsjö. Banan var väldigt kort pga snöbrist och för att komma upp i våra 4 mil fick vi köra 11 varv i de mer och mer obefintliga spåren i trängseln med de andra tävlande. Med halvkass vallning och en maxpuls på 197 (hade en dispyt med en herre med ”lilla-gumman-attityd som försökte peta ut ögonen på mig med stavarna och drog ifrån honom i 110 blås, just to prove a point) tog jag mig i mål på 3.12.44. Då hade fötterna krampat i en timma och hela sista milen kändes väggen närmre än målgång. Jag lärde mig ett och annat om energiintag efter detta loppet.

Stråkenloppet i Mullsjö

Jag var inte mig själv på flera dagar efter tävlingen. Jag hade tagit ut mig totalt och helgen efter blev jag sjuk. Jag har inte varit hemma från jobbet på tio år men nu var det dags med tre veckor kvar till Öppet spår. Jag repade mig dock snabbt och var tillbaka på jobbet efter ett par dagar. Men på Vinterskog hände sedan det jag oroat mig för ett halvår. Med två veckor till start kom influensan(?) som ett knytnävslag i ansiktet och jag låg utslagen med hög feber. Istället för att tuta och köra som vanligt när jag kom hem gick jag till läkaren och sjukskrev mig för första gången i mitt liv.

Fortfarande osäker på om jag skulle våga starta eller ej så följde jag med Rikard och Patrick upp till Mora som planerat. Kroppen var matt och luftrören var inte alls sig själva men väl på plats kunde jag förstås inte låta bli. Solen sken, spåren var fina och jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag inte gav det ett försök. Sagt och gjort. Jag tog det lugnt och satsade på att ta mig i mål utan att stirra mig blind på tider och placeringar. Ryggen kändes som att den gått av redan efter en mil. Då var det åtta mil kvar. Jag stakade in i Evertsberg med gråten i halsen och funderade på hur i helvete jag skulle orka mig igenom andra halvan av loppet. Men efter att ha slopat mitt planerade energiintag och istället gått lös på buljong, blåbärssoppa och bullar följde en riktigt behaglig mil med långa nedförsbackar. Min sjukgymnast hade veckan före start sagt till mig att INTE spurta förrän jag ser kyrktornet i Mora. När jag så äntligen fick syn på kyrktornet började jag gråta. Jag hade absolut ingenting kvar i kroppen och upploppet blev nog de långsammaste 200 metrarna på hela dagen. Men jag kom i mål! 09.09.12 stannade klockan på och jag är nöjd med det efter förutsättningarna. Jag vet dock att jag har mycket mer att ge och är väldigt taggad på att köra igen.

Målgång på Öppet Spår

Det tog ytterligare några veckor innan jag kände mig helt återställd igen efter sjukdom och slutkörning på Öppet spår. Det blev vår och jag köpte en ny cykel och bokade in mig på Andreas träningsläger på Mallorca. Jag jobbade sista dagen på posten och åkte kvällen därpå till Mallorca där jag mitt i natten möttes av en pratglad Jeff som körde mig och fincykeln hem till Andreas och Ida i deras hus i Sineu, dit de precis flyttat.

Sedan följde de roligaste dagarna hittills i år. Första dagen var jag och Ida och hejade på Andreas då han tävlade i Portocolom Triathlon. Efter ett år av motgångar med fotproblem och utan att ha kunnat fullfölja ett enda lopp sedan 2015 var det fantastiskt roligt att se honom gå i mål som sjätte man med ett brett leende på läpparna.

Vi trivdes bra i vårt lilla kollektiv ute på landsbygden, jag, Julia, Jeff, Andreas och Ida. Jag tränade lugnt dagarna innan lägret började och Andreas, Julia och Jeff lära mig cykla i klunga och köra partempo. Vi trivdes så bra att det nästan blev lite vemodigt då kollektivet splittrades och lägret började. Jag bodde kvar med Ida och Andreas men Julia och Jeff flyttade in på hotell Valentin Blue Bay i Can Picafort där lägret skulle hållas.

Jag var lite orolig inför lägret att jag skulle vara för dålig och inte orka med all träning. Jag var rädd att knät skulle göra sig påmint och hindra mig på löpningen, att cykelpassen skulle vara för långa och att jag skulle drunkna i havet på simträningen. Men kroppen klarar mer än man tror och jag kände mig rätt pigg hela veckan, om än med något stumma ben.

Det som är bra när man inte är jättebra på något utan bara halvkass på det mesta är att förbättringarna man gör blir väldigt tydliga. Simning är min sämsta gren och jag klarade knappt att crawla 100 meter innan Mallorca. Men redan tredje simpasset släppte något och det började gå lättare och efter sammanlagt 10 600 meters simträning med den eminente coachen Jeff klarar jag nu att crawla obehindrat långt mycket längre än förut.

Simning i öppet vatten. Foto: Ida Carlsson

Vi både simmade och cyklade varje dag och några dagar lade vi till löpträning till schemat också. Det bästa löppasset gjorde vi i bergen utmed kusten i närheten av Arta och Betlem. Jag har som mest sprungit 16km tidigare men nu kände jag mig stark, pigg och hade inte ont någonstans så jag hakade på gruppen som skulle springa det längre passet på 21 km (att några ur gruppen som skulle springa det kortare passet kom upp i 23 km istället behöver vi inte nämna). Det blev ett fantastiskt fint trailpass och vi stannade halvvägs för ett kyligt dopp i vågorna innan vi påbörjade en stigning på 3 km upp till toppen. Träningsvärken i låren efter denna dagen släppte inte på flera dagar sen men det var det värt.

Det näst sista cykelpasset spräckte jag tiomilsgränsen som jag aldrig varit över förut. Då hade Andreas tagit med oss på en riktigt fin runda via Sa Pobla, Binissalem. Lluc och Pollenca med en stigning i mitten där jag blev bundis med några irländare.

Sista dagen var det slutkörning. Vi inledde med ett hårt simpass och efter frukost gav vi oss iväg på sista cykelpasset. Andreas hade sagt åt Jeff innan att han skulle köra slut på mig så jag tog i som tusan och hade verkligen asroligt! Det var bra medvind åt ena hållet och jag kunde hålla över 54km/h på flacken. Åt andra hållet var det förstås motsvarande motvind istället och snäppet tyngre… Det sista vi gjorde var att köra på så snabbt vi orkade tillbaka till hotellet i motvinden. Jag startade sist och tryckte på allt jag kunde för att komma ikapp de andra och sista biten kom Jeff farande och sa åt mig att lägga mig på hans hjul. Sedan gick det undan och vi körde på tills jag inte kunde andas längre. Trots det var benen med igen efter ett snabbt energiintag och ombyte då det var dags för löpintervaller på 2000 meter. Jag skulle springa minst två så jag sprang fyra och kunde hålla 4.45 fart ganska jämt genom alla intrevallerna. Jag hade tänkt fortsätta med en femte intervall för att få ihop en mil men så plötsligt så tog energin tvärslut och jag snubblade på något, mig själv antagligen, och skrapade upp knät. Då insåg jag att det nog fick räcka så jag sprang klart intervallen i ett ännu högre tempo och var så trött efteråt att tårarna började rinna. Såååå varschego, ni lyckades köra slut på mig!

Julia och jag agerar hejarklack efter vårt sista pass 

10 600 meter simning, 40 mil cykling och 47 km löpning senare känner jag mig i bättre form än någonsin och ser verkligen fram emot utmaningarna som väntar i sommar med start på Vätternrundan i juni. Tack som fan för denna resan! Jag har tillbringat nästan varje vaken minut sedan jag kom hem med att längta tillbaka och ser fram emot oktober då jag hoppas vi kan få ihop vårt lilla kollektiv ännu en gång.

Foto: Ida Carlsson

Ida och Andreas efter Portocolom Triathlon

Trailtur 21km i bergen med bad i havet

Team Lindén i Portocolom

Uganda, barnhemmet, forsränning, nakenbad och en flamingohatt på villovägar

Efter en lång bussdag den 14 januari, ut ur Rwanda och in i Uganda, på en väg med körförbud i båda riktningarna men ändå full trafik, förbi en bom och rakt över en startbana för flygplan, upp och ned för serpentinvägar där begreppet ”tuta och kör” användes som enda trafikregel, över kullar och genom dalar i ett böljande landskap jag aldrig kommer att se mig mätt på, så hamnade vi till sist i vad som i våra ögon måste ha varit paradiset. Lake Bunyonyi utanför Kabale. Strax innan hade jag och Christian gett oss på det omöjliga i att försöka förklara för de anställda på det lilla postkontoret i staden vad som i lokalbefolkningens ögon mest måste liknas vid helvetet: En svensk vinter. Minusgrader och snö tycktes vara ord bortom deras fattningsförmåga eller vildaste fantasi. Vi visade en bild på en liten by täckt av ett vackert snötäcke. Frågan vi fick då var hur lång tid det tar att få till det så. Att det skulle komma från himmelen verkade i deras mening helt absurt! Vi förklarade det som att bo i en frys. De spärrade upp ögonen och glodde på oss som om vi var från en annan planet. Sedan kom en kaskad av frågor: ”Vad äter ni? Hur förvarar ni maten? Kan ni ens gå ut??” Vi försökte reda ut så många frågetecken som möjligt men fick finna oss i att mest bara bli utskrattade.

Jag, Nicholas och Nellie på vårt busstak i väntan på lunch på
väg genom Uganda till Kabale

Dagen därpå besökte vi barnhemmet Hope of Uganda inne i Kabale som startats av Didas som själv har vuxit upp utan hem. Där träffade vi även hans fru – svenska Martha som valde att hoppa av plugget, sälja sina saker och flytta ned hit som 22-åring och istället för att läsa vidare göra skillnad där det verkligen behövs. Jag är fantastiskt imponerad av dem båda två och hur de vigt sitt liv åt att hjälpa dessa barn med boende, mat, utbildning och kärlek. Då vi anlände till barnhemmet möttes vi av alla barnen som kom springandes mot oss och välkomnade oss med kramar. Jag blev helt tagen och var långt ifrån ensam. Barnen hade uppvisning och det var underbart att se glädjen de känner i musik och dans och kul att se hur rytmen sitter i blodet hos de flesta till skillnad från hos oss stela svenskar.

På barnhemmet Hope of Uganda

Väl tillbaka i vårt paradis efter den känsloladdade förmiddagen tittade solen fram och vi kunde för första gången på resan lägga oss och njuta lite av solen. Det blev en helt underbar eftermiddag på bryggan med sol, bad, öl och häng. Då de andra gick dröjde jag mig kvar lite på bryggan för att hinna ta några andetag ensam, även o det bara var för fem minuter. Jag satte mig med tårna i vattnet, blundade och log. Fy fan vad glad jag är att jag gör detta! Det känns helrätt och jag njuter av precis varenda sekund. Att bara åka med och få vara här och nu är den bästa känslan jag vet. Just här och just nu älskar jag mitt liv och alla i det. Jag älskar Rwanda, Uganda och alla nya vänner jag träffat. Detta är kärlek!

"Just här och just nu älskar jag mitt liv och alla i det"

Solnedgång på bryggan vid Lake Bunyionyi

Kvällen fortsatte i samma berusade lyckotillstånd med en otroligt god festmiddag vid bussarna. Hatten av än en gång till Thomas och Annelie som alltid lyckas hitta bra råvaror för att komponera ihop fantastiska måltider gång på gång. Just som vi trodde festen börjat dö ut plockade vår egen trubadur Nicklas fram gitarren och det blev fullt ös hela kvällen. Alla stämde in och vi satt och skrålade och skålade i flera timmar till våra grannars stora förtret. Det lät troligtvis fruktansvärt men när man var mitt upp i det var allting förbannat vackert!

Bästa låten på kvällen blev nog Staten och kapitalet med
dessa två underbart övertaggade godingar

För några slutade kvällen där och för några av oss fortsatte den långt in på småtimmarna och avslutades nere på bryggan där fullmånen speglade sig mot sjöns blanksvarta yta. Vi kastade av oss kläderna och dök ned i det ljumna, stilla vattnet och badade nakna i ljuset från fullmånen. Detta kom att bli den roligaste och vackraste kvällen och natten på hela resan och jag kände mig alldeles lycklig och nyförälskad i livet.

Följande dag var vi inte fullt lika pigga av förklarliga skäl och solen brände då vi åkte med Didas på en båttur ut till en pygméby på en ö i sjön. Det fläktade dock skönt ute på vattnet och Didas var bra som guide. Han brukar visst åka ut till pygméerna om han är ledsen för att sjunga, dansa och skratta.

Väl framme på ön kom hövdingen dansandes nedför sluttningen iförd gummistövlar samtidigt som han svepte det sista ur en påse med vodka som han sedan kastade bakom sig. Först verkade han rolig men snart blev jag illa till mods. Pygméerna var obehagliga och stämningen blev konstig. Barnen blev i princip uppfödda på vodka från spädbarnsålder och precis alla var berusade eller höga. Det var fruktansvärt att se hur de vuxna lät sina barn dricka ur deras skitiga muggar med hembränd, oboyfärgad vodka. Hela ön osade av sprit och urin. Efter vårt besök har hövdingen i den lilla byn inte längre bara rätt att ligga med alla byns kvinnor (inklusive sin syster som för övrigt också är hans fru) utan även en ny fin keps med texten ”Falun 2015”. Jag ville bara lämna ön och åka därifrån och när vi så äntligen gjorde det satt alla tysta nästan hela vägen hem. En blandning av trötthet, solsting och vemod tror jag.

Hövdingen i sin nya keps "Falun 2015"

Byns äldsta damer dricker vodka.
Didas till höger är egentligen inte mycket längre än mig...

Efter ännu en bussdag kom vi fram till Queen Elizabeth National Park där vi slog läger mitt på savannen. Vi satte fartrekord med takbyggandet då Nicholas och Nellie fick reda på att det var fotboll på tv i baren. Bredvid bussarna stod en mindre imponerande byggnad med dusch och toalett där det blev kö till den enda fungerande toaletten klockan två mitt i natten till följd av den afrikanska buffé vi ätit till kvällsmat. Det sista jag såg innan jag somnade under bar himmel på taket den kvällen var två flodhästar som spatserade förbi precis intill bussen. Bara några timmar senare var det uppstigning och vi åkte iväg ut i nationalparken för safari från busstaket. Just som vi satt oss tillrätta på taket röt det till ordentligt i en buske precis intill bussen och åtta lejon kom utspringandes. Så mycket mer action än så blev det inte förrän vi ätit av den ökända buffén igen till lunch…

Det röt till ordentligt i busken precis intill bussen
och ut for åtta hungriga lejon

Därefter följde några mindre roliga dagar på grund av feber och diverse magåkommor. Vi gick all in med bushcamp på ekvatorn natten efter att vi ätit av den dumma buffén i två dagar. Lyckligtvis lyckades Thomas muta en kvinna som jobbade där (och av någon outgrundlig anledning var där när vi kom på natten) att öppna upp toaletterna till oss över natten. Efter att ha borstat tänderna med en fot på vardera sidan om ekvatorn åkte vi vidare till Kampala och Hot Chilli som kommit på det här med varmvatten i duscharna. Det var inte dåligt skönt efter två veckors kallduschande! Efter att ha ignorerat febern och spelat volleyboll en timma på den illusion av energi och välmående som en ipren gav mig tillbringade jag sedan natten skakandes i en sjö av svett med konstiga drömmar och hallucinationer.

På Red Chilli, Kampala efter en ipren eller två

Hur jag nästa dag fick ihop nog med energi att gå genom hela den pulserande och smått kaotiska staden Kampala och klättra upp 270 trappsteg upp i Gaddafis så kallade skyskrapsmoské, är något av en gåta. Den rymmer 15 000 personer plus 1100 till i gallerian och ytterligare 3500 personer på terrassen. Kvinnor och män skiljs åt i olika delar av moskén och kvinnor får inte besöka den alls då de har mens för att de då anses orena. Både utsikten och moskén var imponerande och vi fick en guidad tur där vi tjejer var tvungna att bära långkjol och slöja vilket var överraskande skönt i värmen.

Efter en natt med åtta timmars sömn i sträck gav febern äntligen med sig och jag kände mig som en ny människa då vi påbörjade bussfärden mot resans sista anhalt, Jinja. Den dagen bröt jag mot ytterligare en av de två saker jag lovade på vaccinationskliniken att inte göra. Vi åkte moppetaxi in till centrum. Jag som bara åkt moppe en gång i mitt liv och i princip aldrig blivit skjutsad på cykel tyckte det var skitläskigt. Men vi överlevde allihop och det gick bra sånär som på ett litet missöde med beräkningen av bensinåtgång i min moppetaxi. Det är nämligen på det viset i Afrika att man lever i nuet, är oftast ganska pank och därmed tankar man endast så mycket man tror behövs för att ta sig dit man ska. Räcker det inte kan man alltid rulla i nedförsbackarna eller be sin passagerare kliva av medans man lägger moppen ned och skakar på den för att den lilla skvätt bensin som finns kvar ska få extra skjuts in i motorn och räcka till nästa mack. Macken bestod av barn som stod vid vägen och sålde bensin i petflaskor.

Jinja vid Nilen

Så var det äntligen dags för raftingdagen som vi sett fram emot med skräckblandad förtjusning. Vi skulle alltså paddla forsränning på Nilen och fick välja nivå beroende på hur mycket dödslängtan vi hade. Vi i vår båt kände oss lite mitt emellan dödslängtan och fegisar så vi valde den typiskt svenska lagomfärden genom de åtta forsar Nilen hade att bjuda på. Vår guide hade sagt till oss att om vi trillade i skulle vi passa på att andas vid varje tillfälle som gavs eftersom man aldrig kunde veta säkert när det blev av att man fick luft nästa gång. När vi så till slut välte i en riktigt rejäl fors var det det enda jag kunde tänka på. Det och att hålla i paddeln. Så med ett krampaktigt tag om paddeln försökte jag ta ett djupt andetag då jag för en halv sekund fick huvudet ovanför vattenytan. Vad jag hade glömt var dock att andas ut innan. Det fanns därför ingen plats för nytt syre när jag fick chansen och paniken i strömmarna under vattnet var ett faktum. När jag äntligen kom upp igen fick jag syn på guidens arm som var i full färd med att fiska upp oss igen och jag klamrade mig fast och kippade efter luft som om det handlade om liv och död. Adrenalinkicken efter den färden höll i sig i flera timmar!

Adrenalinkicken efter forsränningen höll i sig flera timmar

Hela sista veckan i Uganda har insikten och ångesten över att behöva åka hem snart börjat smyga sig på. Vid något tillfälle nämnde jag det för Gunnar och som svar fick jag att ”det går att lösa!”. Efter lite panik fram och tillbaka gjorde jag återigen som Gråben (se första Afrikainlägget 9 aug) och fortsatte rakt fram över stupet utan att titta ned och bestämde mig för att skita i allt och stanna. Det går emot allt jag trodde att jag var och jag älskar det! Vad ska jag hem och göra? Jag hade bara en jobbdag inplanerad och den gick att lösa. Jag har dock dåligt samvete över Vinterskogslägret eftersom jag missar mycket planering och dessutom kommer att komma insläntrande på lägret en dag för sent. Men jag hade ångrat mig om jag tagit ett annorlunda beslut. Detta (hela resan egentligen men främst den biten med att skita i att åka hem) är det bästa och sjukaste jag gjort. Så olikt mig men jag börjar samtidigt förstå att det nog trots allt är den jag är. Jag hade bara inte upptäckt det än. Jag gillar det nya jaget!

En av uteduscharna i Jinja

Efter helgen i Jinja som bjöd på sol, bad, forsränning, pinkfest, en flamingohatt som efter en natt på villovägar blev första pris i en kanottävling på Nilen, massage, utomhusduschar och en riktigt lyckad booze cruise sista kvällen som dessvärre avslutades med matförgiftning för min del, var det dags att vinka hejdå till halva gänget som skulle åka hem. Efter att ha tillbringat större delen av natten inne på toaletten var det nu bara ett tomt skal kvar av mig och det var med darriga ben och ynklig stämma jag kramade alla som skulle åka hem hejdå. Det var jättetråkigt att se dem åka och speciellt mitt älskade taklag, Nellie och Nicholas, som hade betytt så mycket för mig under resan. Jag var dock väldigt glad över mitt beslut att stanna. Det som skulle blivit slutet på resan för mig blev nu istället början på en ny.

Tack alla ni fantastiska vänner för en oförglömlig resa!