Uganda, barnhemmet, forsränning, nakenbad och en flamingohatt på villovägar

Efter en lång bussdag den 14 januari, ut ur Rwanda och in i Uganda, på en väg med körförbud i båda riktningarna men ändå full trafik, förbi en bom och rakt över en startbana för flygplan, upp och ned för serpentinvägar där begreppet ”tuta och kör” användes som enda trafikregel, över kullar och genom dalar i ett böljande landskap jag aldrig kommer att se mig mätt på, så hamnade vi till sist i vad som i våra ögon måste ha varit paradiset. Lake Bunyonyi utanför Kabale. Strax innan hade jag och Christian gett oss på det omöjliga i att försöka förklara för de anställda på det lilla postkontoret i staden vad som i lokalbefolkningens ögon mest måste liknas vid helvetet: En svensk vinter. Minusgrader och snö tycktes vara ord bortom deras fattningsförmåga eller vildaste fantasi. Vi visade en bild på en liten by täckt av ett vackert snötäcke. Frågan vi fick då var hur lång tid det tar att få till det så. Att det skulle komma från himmelen verkade i deras mening helt absurt! Vi förklarade det som att bo i en frys. De spärrade upp ögonen och glodde på oss som om vi var från en annan planet. Sedan kom en kaskad av frågor: ”Vad äter ni? Hur förvarar ni maten? Kan ni ens gå ut??” Vi försökte reda ut så många frågetecken som möjligt men fick finna oss i att mest bara bli utskrattade.

Jag, Nicholas och Nellie på vårt busstak i väntan på lunch på
väg genom Uganda till Kabale

Dagen därpå besökte vi barnhemmet Hope of Uganda inne i Kabale som startats av Didas som själv har vuxit upp utan hem. Där träffade vi även hans fru – svenska Martha som valde att hoppa av plugget, sälja sina saker och flytta ned hit som 22-åring och istället för att läsa vidare göra skillnad där det verkligen behövs. Jag är fantastiskt imponerad av dem båda två och hur de vigt sitt liv åt att hjälpa dessa barn med boende, mat, utbildning och kärlek. Då vi anlände till barnhemmet möttes vi av alla barnen som kom springandes mot oss och välkomnade oss med kramar. Jag blev helt tagen och var långt ifrån ensam. Barnen hade uppvisning och det var underbart att se glädjen de känner i musik och dans och kul att se hur rytmen sitter i blodet hos de flesta till skillnad från hos oss stela svenskar.

På barnhemmet Hope of Uganda

Väl tillbaka i vårt paradis efter den känsloladdade förmiddagen tittade solen fram och vi kunde för första gången på resan lägga oss och njuta lite av solen. Det blev en helt underbar eftermiddag på bryggan med sol, bad, öl och häng. Då de andra gick dröjde jag mig kvar lite på bryggan för att hinna ta några andetag ensam, även o det bara var för fem minuter. Jag satte mig med tårna i vattnet, blundade och log. Fy fan vad glad jag är att jag gör detta! Det känns helrätt och jag njuter av precis varenda sekund. Att bara åka med och få vara här och nu är den bästa känslan jag vet. Just här och just nu älskar jag mitt liv och alla i det. Jag älskar Rwanda, Uganda och alla nya vänner jag träffat. Detta är kärlek!

"Just här och just nu älskar jag mitt liv och alla i det"

Solnedgång på bryggan vid Lake Bunyionyi

Kvällen fortsatte i samma berusade lyckotillstånd med en otroligt god festmiddag vid bussarna. Hatten av än en gång till Thomas och Annelie som alltid lyckas hitta bra råvaror för att komponera ihop fantastiska måltider gång på gång. Just som vi trodde festen börjat dö ut plockade vår egen trubadur Nicklas fram gitarren och det blev fullt ös hela kvällen. Alla stämde in och vi satt och skrålade och skålade i flera timmar till våra grannars stora förtret. Det lät troligtvis fruktansvärt men när man var mitt upp i det var allting förbannat vackert!

Bästa låten på kvällen blev nog Staten och kapitalet med
dessa två underbart övertaggade godingar

För några slutade kvällen där och för några av oss fortsatte den långt in på småtimmarna och avslutades nere på bryggan där fullmånen speglade sig mot sjöns blanksvarta yta. Vi kastade av oss kläderna och dök ned i det ljumna, stilla vattnet och badade nakna i ljuset från fullmånen. Detta kom att bli den roligaste och vackraste kvällen och natten på hela resan och jag kände mig alldeles lycklig och nyförälskad i livet.

Följande dag var vi inte fullt lika pigga av förklarliga skäl och solen brände då vi åkte med Didas på en båttur ut till en pygméby på en ö i sjön. Det fläktade dock skönt ute på vattnet och Didas var bra som guide. Han brukar visst åka ut till pygméerna om han är ledsen för att sjunga, dansa och skratta.

Väl framme på ön kom hövdingen dansandes nedför sluttningen iförd gummistövlar samtidigt som han svepte det sista ur en påse med vodka som han sedan kastade bakom sig. Först verkade han rolig men snart blev jag illa till mods. Pygméerna var obehagliga och stämningen blev konstig. Barnen blev i princip uppfödda på vodka från spädbarnsålder och precis alla var berusade eller höga. Det var fruktansvärt att se hur de vuxna lät sina barn dricka ur deras skitiga muggar med hembränd, oboyfärgad vodka. Hela ön osade av sprit och urin. Efter vårt besök har hövdingen i den lilla byn inte längre bara rätt att ligga med alla byns kvinnor (inklusive sin syster som för övrigt också är hans fru) utan även en ny fin keps med texten ”Falun 2015”. Jag ville bara lämna ön och åka därifrån och när vi så äntligen gjorde det satt alla tysta nästan hela vägen hem. En blandning av trötthet, solsting och vemod tror jag.

Hövdingen i sin nya keps "Falun 2015"

Byns äldsta damer dricker vodka.
Didas till höger är egentligen inte mycket längre än mig...

Efter ännu en bussdag kom vi fram till Queen Elizabeth National Park där vi slog läger mitt på savannen. Vi satte fartrekord med takbyggandet då Nicholas och Nellie fick reda på att det var fotboll på tv i baren. Bredvid bussarna stod en mindre imponerande byggnad med dusch och toalett där det blev kö till den enda fungerande toaletten klockan två mitt i natten till följd av den afrikanska buffé vi ätit till kvällsmat. Det sista jag såg innan jag somnade under bar himmel på taket den kvällen var två flodhästar som spatserade förbi precis intill bussen. Bara några timmar senare var det uppstigning och vi åkte iväg ut i nationalparken för safari från busstaket. Just som vi satt oss tillrätta på taket röt det till ordentligt i en buske precis intill bussen och åtta lejon kom utspringandes. Så mycket mer action än så blev det inte förrän vi ätit av den ökända buffén igen till lunch…

Det röt till ordentligt i busken precis intill bussen
och ut for åtta hungriga lejon

Därefter följde några mindre roliga dagar på grund av feber och diverse magåkommor. Vi gick all in med bushcamp på ekvatorn natten efter att vi ätit av den dumma buffén i två dagar. Lyckligtvis lyckades Thomas muta en kvinna som jobbade där (och av någon outgrundlig anledning var där när vi kom på natten) att öppna upp toaletterna till oss över natten. Efter att ha borstat tänderna med en fot på vardera sidan om ekvatorn åkte vi vidare till Kampala och Hot Chilli som kommit på det här med varmvatten i duscharna. Det var inte dåligt skönt efter två veckors kallduschande! Efter att ha ignorerat febern och spelat volleyboll en timma på den illusion av energi och välmående som en ipren gav mig tillbringade jag sedan natten skakandes i en sjö av svett med konstiga drömmar och hallucinationer.

På Red Chilli, Kampala efter en ipren eller två

Hur jag nästa dag fick ihop nog med energi att gå genom hela den pulserande och smått kaotiska staden Kampala och klättra upp 270 trappsteg upp i Gaddafis så kallade skyskrapsmoské, är något av en gåta. Den rymmer 15 000 personer plus 1100 till i gallerian och ytterligare 3500 personer på terrassen. Kvinnor och män skiljs åt i olika delar av moskén och kvinnor får inte besöka den alls då de har mens för att de då anses orena. Både utsikten och moskén var imponerande och vi fick en guidad tur där vi tjejer var tvungna att bära långkjol och slöja vilket var överraskande skönt i värmen.

Efter en natt med åtta timmars sömn i sträck gav febern äntligen med sig och jag kände mig som en ny människa då vi påbörjade bussfärden mot resans sista anhalt, Jinja. Den dagen bröt jag mot ytterligare en av de två saker jag lovade på vaccinationskliniken att inte göra. Vi åkte moppetaxi in till centrum. Jag som bara åkt moppe en gång i mitt liv och i princip aldrig blivit skjutsad på cykel tyckte det var skitläskigt. Men vi överlevde allihop och det gick bra sånär som på ett litet missöde med beräkningen av bensinåtgång i min moppetaxi. Det är nämligen på det viset i Afrika att man lever i nuet, är oftast ganska pank och därmed tankar man endast så mycket man tror behövs för att ta sig dit man ska. Räcker det inte kan man alltid rulla i nedförsbackarna eller be sin passagerare kliva av medans man lägger moppen ned och skakar på den för att den lilla skvätt bensin som finns kvar ska få extra skjuts in i motorn och räcka till nästa mack. Macken bestod av barn som stod vid vägen och sålde bensin i petflaskor.

Jinja vid Nilen

Så var det äntligen dags för raftingdagen som vi sett fram emot med skräckblandad förtjusning. Vi skulle alltså paddla forsränning på Nilen och fick välja nivå beroende på hur mycket dödslängtan vi hade. Vi i vår båt kände oss lite mitt emellan dödslängtan och fegisar så vi valde den typiskt svenska lagomfärden genom de åtta forsar Nilen hade att bjuda på. Vår guide hade sagt till oss att om vi trillade i skulle vi passa på att andas vid varje tillfälle som gavs eftersom man aldrig kunde veta säkert när det blev av att man fick luft nästa gång. När vi så till slut välte i en riktigt rejäl fors var det det enda jag kunde tänka på. Det och att hålla i paddeln. Så med ett krampaktigt tag om paddeln försökte jag ta ett djupt andetag då jag för en halv sekund fick huvudet ovanför vattenytan. Vad jag hade glömt var dock att andas ut innan. Det fanns därför ingen plats för nytt syre när jag fick chansen och paniken i strömmarna under vattnet var ett faktum. När jag äntligen kom upp igen fick jag syn på guidens arm som var i full färd med att fiska upp oss igen och jag klamrade mig fast och kippade efter luft som om det handlade om liv och död. Adrenalinkicken efter den färden höll i sig i flera timmar!

Adrenalinkicken efter forsränningen höll i sig flera timmar

Hela sista veckan i Uganda har insikten och ångesten över att behöva åka hem snart börjat smyga sig på. Vid något tillfälle nämnde jag det för Gunnar och som svar fick jag att ”det går att lösa!”. Efter lite panik fram och tillbaka gjorde jag återigen som Gråben (se första Afrikainlägget 9 aug) och fortsatte rakt fram över stupet utan att titta ned och bestämde mig för att skita i allt och stanna. Det går emot allt jag trodde att jag var och jag älskar det! Vad ska jag hem och göra? Jag hade bara en jobbdag inplanerad och den gick att lösa. Jag har dock dåligt samvete över Vinterskogslägret eftersom jag missar mycket planering och dessutom kommer att komma insläntrande på lägret en dag för sent. Men jag hade ångrat mig om jag tagit ett annorlunda beslut. Detta (hela resan egentligen men främst den biten med att skita i att åka hem) är det bästa och sjukaste jag gjort. Så olikt mig men jag börjar samtidigt förstå att det nog trots allt är den jag är. Jag hade bara inte upptäckt det än. Jag gillar det nya jaget!

En av uteduscharna i Jinja

Efter helgen i Jinja som bjöd på sol, bad, forsränning, pinkfest, en flamingohatt som efter en natt på villovägar blev första pris i en kanottävling på Nilen, massage, utomhusduschar och en riktigt lyckad booze cruise sista kvällen som dessvärre avslutades med matförgiftning för min del, var det dags att vinka hejdå till halva gänget som skulle åka hem. Efter att ha tillbringat större delen av natten inne på toaletten var det nu bara ett tomt skal kvar av mig och det var med darriga ben och ynklig stämma jag kramade alla som skulle åka hem hejdå. Det var jättetråkigt att se dem åka och speciellt mitt älskade taklag, Nellie och Nicholas, som hade betytt så mycket för mig under resan. Jag var dock väldigt glad över mitt beslut att stanna. Det som skulle blivit slutet på resan för mig blev nu istället början på en ny.

Tack alla ni fantastiska vänner för en oförglömlig resa!