Två rosa bussar, bastubad, folkmord och bergsgorillor i Rwanda

Torsdagen den 7 januari kunde jag inte somna. Jag var nog trött men så uppspelt inför morgondagen att det var omöjligt att få ned pulsen och sluta ögonen. Efter tre timmars orolig sömn var det så äntligen dags. Det grå novemberregnet som hade fortsatt genom hela december månad hade äntligen släppt sitt järngrepp om Sverige och det var ett vitt, fluffigt landskap jag susade igenom med tåget på väg till Arlanda.

En efter en anslöt sig till Afrikagänget på flygplatsen och nervositeten jag hade känt dagen innan var som bortblåst efter bara ett par minuter. Det här kommer att bli bra, kanske rentav riktigt bra! Några öl och en språngmarsch till gaten senare snubblade vi skrattandes ombord på flygplanet där jag och mina nyfunna vänner fick spridda platser. Nyfiket satt jag och kikade mellan stolsätena för att försöka lista ut vilka andra som var på samma resa som mig och fantiserade om hur de var som personer och vad de gjorde när de inte reste.

Efter en lång natt på planet följt av fem timmars väntan på flygplatsen i Addis Abeba utan mat och vatten, då vi råkade hamna på fel sida säkerhetskontrollen, och sedan ytterligare en halv evighet på flygplatsen i Kigali där vi, på Afrikanskt vis, köade för att fixa visum, fick vi äntligen mötas upp allihopa vid de Rosa Bussarna och åka ner till campingen Club House la Palisse i Kigali. Nu kunde äventyret börja på riktigt!

Något oväntat var vi på massage och bastubad första kvällen, vilket tydligen är hett i Rwanda. Därefter stupade vi omtumlade och förväntansfulla men dödströtta i säng och jag tillbringade min första natt på ett tak till en rosa buss i Afrika. Hur märkligt det än kändes att klättra uppför en stege på en rosa buss med sovsäcken i högsta hugg, åla över åtta par fötter utan att väcka dem eller trilla ned från taket för att sedan trassla sig in under ett myggnät tillsammans med en, förutom till namnet, helt okänd man så sov jag bättre än jag gjort på länge.

Dagen därpå blev en sorgens dag. Jag hade hört talas om folkmordet på 90-talet förut men aldrig riktigt förstått innebörden eller kunnat greppa omfattningen av det. Nu slog det mig med full kraft då vi besökte Ntarama Church Genocide Memorial utanför Kigali. För er som inte är insatta i folkmordet så handlade det om en etnisk konflikt år 1994 mellan folkslagen Hutu och Tutsi som kulminerade till en obegripligt stor massaker av Tutsierna. På bara 100 dagar mördades en miljon människor medan västvärlden och FN blundade. Den 11 april 1994 omringades och slaktades över 5000 oskyldiga människor i Ntaramakyrkan av Hutus beväpnade med machetes och granater.

Det var till en början svårt att ta in allt det fruktansvärda som ägt rum på platsen men då jag med egna ögon fick se klädhögar, hårrester och blodfläckar efter de mördade människorna sköljdes känslorna över mig och tårarna rann, inte bara på mig, där vi gick genom det trånga utrymmet mellan kistor och människoskallar i en av byggnaderna intill kyrkan.

Vi pratade knappt med varandra när vi var där utan alla gick för sig själva eller i små grupper under tystnad, fyllda av tankar och sorg. Kanske även skam. Skam över att tillhöra den del av världen som valde att vända ryggen till och förneka att massmordet faktiskt ägde rum. Vi hade knappt känt varandra ett dygn men var på något sätt ändå redan så nära att inga ord behövdes. Vi var alla på samma plats och fyllda av samma känslor och funderingar.

En efter en återvände vi långsamt till bussarna, alla starkt berörda av vad vi just upplevt.

Hutus tio budord

På väg tillbaka mot centrum slog det mig hur rent det är överallt. Jag hade föreställt mig Afrika som dammigt, smutsigt och torrt men här är grönt, frodigt och rent. Vår reseledare Gunnar berättade att de efter folkmordet var tvungna att städa bort alla kroppar etc. vilket hela befolkningen, oavsett titel, hjälptes åt med. Efter det har man satt i system att alla hjälps åt att städa varje sista lördag i månaden. Man har dessutom förbjudit plastpåsar för att minska nedskräpning vilket jag önskar att fler länder kunde ta efter. Det finns knappt några hundar i landet heller eftersom de blivit tvungna att skjutas efter folkmordet då de hade fått smak på människokött.

Efter ett besök på des Mille Collines som är det riktiga Hotell Rwanda där Paul Rusesabagina, våren 1994 då landets Hutu-regim inleder det makabra folkmordet på Tutsibefolkningen, stänger hotellet som istället blir tillflyktsort för hundratals flyktingar, var vi på Kigali Memorial Centre. Där fanns ett rum som berörde mig mer än de andra. Barnrummet. Här satt bilder på små barn och under varje bild stod barnets namn, ålder, favoritmat, intressen etc. och längst ned hur barnet blivit mördat. ”Våldtagen med machete” eller ”skallen krossad mot en vägg” var inte ovanligt. Det var även föräldrar som tvingades till att döda sina egna barn för att rädda sig själva eller andra familjemedlemmar. Kvinnor våldtogs och smittades avsiktligt med HIV för att de skulle gå en plågsam död tillmötes. I rummet satt en berättelse från en fyraårig pojke. Han berättade om hur hans kompis en gång kommit fram till honom med en vass pinne för att döda honom. Han hade försökt tala sin vän tillrätta. De brukade ju alltid leka ihop, de var kompisar – inte kunde han väl döda sin bäste vän? Men pojken stack till med pinnen i ansiktet på honom och slog honom flera gånger tills han låg livlös på marken. Pojken som slagit trodde att han var död och lämnade platsen men den skadade pojken klarade sig och kunde sedan återberätta händelsen.

Det är helt ofattbart hur människor kan bli så hjärntvättade att de gör sådant mot varandra. Hur Rwanda lyckats resa sig ur den här vidriga händelsen och att människorna åter kan gå sida vid sida på gatorna är helt fantastiskt. Morden tog officiellt slut 1994 men höll på långt mycket längre i vissa delar. Att detta har hänt och fortfarande händer i delar av världen ännu idag är bortom min fattningsförmåga.

Jag förmådde knappt ta några bilder i Ntaramakyrkan eller på
Memorial centret. Här är dock en bild på hur kärleken åter
blommar utanför byggnaden där tio belgiska
FN-soldater sköts till döds under folkmordet.

Kvällen den 11 januari låg jag, Nellie och Nicholas tätt ihop på busstaket och pratade. Vi skulle upp jättetidigt och behövde verkligen sova. Men regnet, som mer kunde liknas vid Niagarafallen, höll oss vakna. Åskan fullkomligt exploderade precis ovanför våra huvuden i ett mörkt Ruhengeri som med jämna mellanrum lystes upp av blixtarna som slog så intensivt att man kunde misstänka att någon där uppe var riktigt förbannad på oss här nere.

Till slut blev det ändå morgon och regnet hade avtagit. Indelade i grupper om åtta personer skulle vi få besöka några av de sista bergsgorillorna i världen. Dreamteamet: jag, Nellie, Nicholas, Christian, Olof, Madde, Jonas och Peter stuvade oss förväntansfulla in i en bil och sedan bar det av. Ju längre bort vi kom desto mindre och skumpigare blev vägarna och det är tveksamt om de ens räknades som vägar mot slutet. Horder av ungar sprang bakom oss kilometer efter kilometer i trasiga eller inga skor alls. De verkade glada och bekymmersfria och vinkade glatt.

Gorillagänget

Så stannade bilen till sist efter 1,5 timmas skumpig färd och vi möttes av den nyfikna lokalbefolkningen i en av de små byarna precis vid foten av Virungamassivet. Tillsammans med beväpnade trackers som skulle skydda oss mot bufflar, andra trackers som skulle bära våra väskor samt vår guide Gus begav vi oss uppåt genom djungeln på berget.

Det har inte hänt på 11 år med Rosa Bussarna att man inte kunnat finna gorillagruppen, men idag hände det. Efter många timmars lång blöt vandring utan mat uppför berget genom tät djungel började energin sina hos många och vi märkte hur även våra trackers började tappa hoppet om att hitta några gorillor idag. Jag kände mig dock ganska pigg. Skogen brukar ha den inverkan på mig och att få vandra mitt i en djungel kändes som ett riktigt privilegium och jag njöt av varje sekund. Plötsligt verkade vår guide ivrig igen och bara några meter bort fick vi syn på en stor silverrygg som kommit ifrån resten av gruppen. Det var pirrigt att stå och iaktta honom, speciellt då han ställde sig upp och slog sig för bröstet för att kalla på sin flock. Klockan var dock mycket och vi blev tyvärr snart tvungna att påbörja vandringen ned mot bilen igen men blev lovade ett nytt försök att se en hel grupp igen dagen därpå.

Tillsammans med både guiden vi hade dagen innan och den smått galna Fransioas, som jobbade med Dian Fossey på hennes tid, gjorde vi så ett nytt försök med en annan grupp bergsgorillor. En kameleont, en tre decimeter lång och två centimeter tjock mask, en myrattack och 1,5 timmars vandring, genom ett lika fantastiskt landskap som igår, senare nådde vi fram till en grupp som heter Amahora.

Världens största mask

Jag var helt mållös och kan knappt beskriva denna upplevelse med ord. Att få se dessa djur så nära och i sin rätta miljö var överväldigande och jag blev så rörd och tagen att jag faktiskt grät en skvätt. Det var en helt magiskt! Man ska visa gorillorna respekt och hålla ett avstånd på sju meter men ibland gick det inte att backa undan i buskagen och en unge gick så nära förbi mig att den rörde vid min arm. Detta är en upplevelse jag aldrig kommer glömma och troligtvis det allra häftigaste jag varit med om. Utan det fantastiska arbete Dian Fossey och hennes kollegor gjorde hade det kanske inte längre funnits några bergsgorillor. Det projekt hon startade har fortsatt och gorillagrupperna bevakas noggrant bl.a. på grund av omfattande tjuvjakt. Ecoturismen kring gorillorna bidrar till arbetet för att skydda dem och till lokalbefolkningen för att de ska kunna leva vidare i området kring Virungabergen.

Denna bild har jag stulit från Madde ;)

På kvällen den dagen var jag trött, hungrig och hade så ont i ryggen att jag knappt kunde gå. Hälarna blödde efter 12 timmars bergsvandring på två dagar och magen var i uppror. Men inget av det spelade någon roll längre. Jag var lycklig i hela kroppen och tillfreds med livet.