Någonstans i Sverige, kanske i
Dalarna, kanske någon annanstans, ligger det. Huset. Eller torpet om
du hellre vill kalla det så. Det lilla röda torpet med den blå
dörren. Strax till vänster om torpet ligger den gamla ladugården
som numera, till största del, används som förråd men även som
hem åt sju trötta hönor, en kelsjuk åsna och, allt för ofta,
grannens ilskna katt. Grannen bor egentligen nästan en kilometer
bort men det verkar inte bättre än att åsnan och katten gått och
blivit bästa vänner och inte har jag hjärta att gå emellan en
sådan stark vänskap. Av alla djur och människor här i trakten
verkar det bara vara åsnan som förstår sig på katten.
Mitt emot ladugården står skjulet som
bland annat fått ge plats åt den väl tilltagna och noggrant
staplade vedhögen som under vintermånaderna snabbt krymper då det
eldas flitigt i torpets kamin. Jämte skjulet står det gamla
torrdasset som inte längre används mer än av en liten musfamilj
som byggt bo under golvet, ständigt på flykt undan grannens katt.
Färgen på väggarna har börjat falna och dörren med det lilla
hjärtat hänger på sniskan. Jag har inte varit där inne på år.
Kanske borde jag egentligen låta riva dasset men tycker på något
vis ändå om att det står där omgiven av nässlor och lupiner, som
ett bleknande minne från svunna tider.
Utmed torpets väggar växer sig
solrosorna höga i slutet av sommaren och tidigt på våren är där
alldeles vitt av snödroppar som på något mirakulöst vis klarar
sig genom de sista bitande frostnätterna och de sista snöfallen
varje år. Hur dessa små, sköra varelser kan överleva detta år
efter år kommer för mig alltid att förbli ett mysterium. Till
höger om den blå ytterdörren står en träbänk jag köpte på
second hand för många år sedan. Jag lade ner många timmar på att
slipa och måla om den i en vackert grön färg som gör sig riktigt
bra ihop med resten av gårdens skarpa färger. Den är fruktansvärt
obekväm men duger gott att sitta på till förmiddagsteet om
helgerna då solen värmer.
På baksidan av torpet, på den del av
tomten där jag håller gräsmattan klippt, står ett plommonträd.
Det blommar vackert varje år trots sina ynkliga grenar men tyvärr
blir där aldrig så många frukter. Antagligen räcker klimatet här
inte riktigt till för att trädet ska bära frukt. Äppleträdet på
framsidan dignar dock av frukt varje höst. Jag sliter som ett djur
för att göra vid all frukt men tvingas ändå lämna hälften att
falla till marken varje år till glädje för älgar, fåglar och
annat vilt. Förra hösten kom det hit en tanig älgtjur som åt sig
berusad på äpplen nästan varje kväll i två veckors tid. Jag tror
han sov ruset av sig varje dag i granskogen bara hundra meter från
torpet. Resten av tomten på baksidan har jag lämnat orörd och
låtit naturen ta över. Där växer blåklockor, kamomill,
smörblommor, blåklint och många fler. Rena paradiset för
fjärilar, humlor och andra insekter.
Hundra meter från torpet, nedför en
sluttning med gles tallskog där solen utan svårighet tar sig genom
tallkronorna och värmer marken, ligger sjön. Det händer att jag
ror ut med ekan för att fiska och då jag, mot förmodan, får en
abborre på kroken tillagar jag den över öppen eld på grillplatsen
ute på udden. Är det kyligare ute tillagar jag den i köket och
serverar den sedan i bersån på baksidan av torpet precis jämte
mitt lilla växthus där jag odlar kryddor, örter och ibland paprika
och tomat.
Jag sitter med ryggen mot en tall
precis nere vid sjön och lyssnar till det lugna kluckandet av
vattnet mot bryggan och den grå ekan som ibland stöter emot en sten
som sticker upp ur vattenytan. Solen har precis gått ned bakom, vad
jag vill kalla för bergen men som egentligen kanske bara räknas som
kullar, på andra sidan sjön. Det börjar skymma och i samma stund
som jag gör en ansats att resa mig och gå tillbaka upp till torpet
hör jag en uggla. Jag sitter kvar en stund och försöker lokalisera
ljudet. Plötsligt möter mina ögon ett par andra. Ett par
stirrande, gula ögon, bara tjugo meter bort på lägsta grenen i en
tall. En berguv. Den tittar på mig och jag tittar tillbaka. Lika
plötsligt som jag fick syn på den är den borta igen och mörkret
faller tätare omkring mig. Jag ryser till och drar ned tröjärmarna
över händerna, reser mig försiktigt och går långsamt tillbaka
upp till torpet igen. Till det lilla röda torpet med blå dörr.
Hem.
