Om någon för ett år sedan hade
frågat mig om jag var lycklig hade jag inte vetat vad jag skulle
svara. Jag skrattade, var glad och hade roligt. Jag hade ett jobb, en
bostad, familj och vänner. Men i själva verket var jag hemskt
stressad. Jag krävde för mycket av mig själv. Jag sa ja till allt
utan att tänka på mig själv och se till mina egna behov. Jag var
så rädd för att missa något att jag glömde av att andas och
körde på tills luften nästan gick ur mig helt. På hösten började
jag att inse vad som höll på att hända, egentligen redan förra
våren, men då hade jag redan tagit mig för så mycket att det var
för sent att backa ur. För första gången i mitt liv började jag
säga nej. Jag insåg att jag var tvungen att vara egoistisk och ta
ett steg tillbaka för att kunna fortsätta framåt. Jag kunde inte
längre vara med på allt. Jag själv hade ställt mig i vägen för
min egen karriär och för mitt eget liv. Inte lika mycket för mitt
liv som för min karriär för jag hade hemskt roligt under tiden jag
gjorde allt och jag hade inte velat ha något av det ogjort. Men
plötsligt hade jag gett mig själv tid och utrymme att drömma och
en längtan växte sig starkare och starkare i bröstet. En längtan
efter mer och en längtan efter förändring. Jag målade upp en bild
över hur mitt framtida liv skulle se ut och ju mer jag tänkte på
det desto tydligare blev det.
Jag har hela livet varit lite av den
planerade typen. Inte alls på det viset att jag inte kan spontangöra
saker. Själv ser jag mig som väldigt spontan och åtminstone ganska
oförutsägbar. Men visst är det så att jag behöver veta. Jag vill
veta hur jag ska lägga upp min morgondag. Jag vill veta vad vi ska
laga till middag och när. Men ju mer tiden går, ju äldre jag blir,
desto mindre bryr jag mig. Det är en fantastisk känsla att bara
låta sig bli bländad av solen och köra på utan att egentligen
veta om vägen svänger eller vad som väntar bakom nästa krök.
Livet blir så mycket mera värt om man bara vågar ge sig hän,
släppa loss lite och låta det som sker ske. Ibland går det
käpprätt åt helvete men oftast slutar det ändå helt ok, kanske
rent av riktigt bra. Det är inte förrän du upplevt motgång och
uppförsbacke som du verkligen kan uppskatta när det går bra och
rullar på. Det är de små sakerna som räknas. De stora också
förstås. Men glöm inte av hur det känns att vakna på morgonen av
att solen lyser in genom fönstret och fåglarna kvittrar istället
för av sopbilen som kör en tidig morgonrunda nedanför din balkong.
Friheten i att ge sig ut i löparspåret utan klocka, pulsband eller
mobil och bara springa tills man blir trött eller hungrig. Känslan
och ruset av att ge sig ut och upptäcktscykla med racern utan mål
och att avsluta med nytt rekord i fartrekordsbacken.
När Kristian frågade mig i vintras om
vi inte skulle bo ihop istället sa jag tvärnej. Det fanns inte i
min värld än och jag blev rädd för hur snabbt allt gick. Vi hade
bara träffats ett par månader. Jag hade min lägenhet, mitt jobb,
mitt gym, mina vänner och mitt liv i Halmstad. Hur skulle jag ge upp
allt det och bara kasta mig in i något utan att ha en aning om hur
det skulle gå? Inte en chans. Men jag kunde inte släppa tanken.
Tänk om det ändå skulle fungera? Tänk om jag kunde få ett nytt
jobb? Tänk att få slippa bo inne i stan? I våras sa jag iaf ja.
Jag började söka alla jobb jag kunde komma på som låg närmre
Våxtorp. Jag hittade en hyresgäst till min lägenhet. Redan i
slutet av maj hade jag tackat nej till minst tre jobb och fått två
nya. Jag slapp åka tillbaka till lagret. Jag slapp gå rastlös
hemma i huset. Jag slapp bo kvar i lägenheten inne i stan.
Nu sitter jag i ett rött korsvirkeshus
med blå dörr och njuter. Det är spindelväv i fönstren, flugorna
driver mig till vansinne och det är långt till jobbet. Men jag
stormtrivs. Varje dag får jag vakna och somna bredvid någon som
älskar mig.
I vintras började jag lägga ett
pussel. Pusslet var med ett motiv av en älg på en höstfärgad äng
med skog i samma färger i bakgrunden. Det var 1500 bitar och det
blev som en viktig grej för mig att få ihop det där pusslet. Jag
hade försökt tidigare men gett upp varje gång. Jag fick ihop ramen
och det viktigaste i mitten men resten var ett virrvarr av bitar som
jag aldrig lyckades få att passa. Denna gången skulle det bli
annorlunda och jag hade tid att sitta och fundera. Pusslet låg
framme i månader och jag kom längre än jag någonsin kommit förut.
Men trots att jag bad mina vänner om hjälp fick vi inte ihop det.
Till slut gav jag upp och packade ned det i kartongen igen.
Kanske är det inte så viktigt att få
ihop de där pusselbitarna. Kanske bör man låta det ta den tid det
tar så faller alla bitar på plats till slut ändå. Än har jag
inte fått dit alla pusselbitar i mitt liv. Några är klurigare än
andra och de kommer ta längre tid att få dit. Vissa bitar kommer
troligtvis inte att falla på plats på många år. Men de bitarna är
värda att vänta på. Jag kommer hela tiden närmre en lösning och
ett färdigt pussel. Förr eller senare har jag allt jag nu drömmer
om för jag vet att om jag drömmer, önskar och arbetar mig fram
steg för steg mot mina mål, så kommer jag att nå fram. Jag kommer
korsa mållinjen i det lopp som bara jag själv är med i och jag
kommer vinna det finaste priset.
