Men vad hände egentligen igår? Du mötte mig med gröna blad på träden, blommande buskar och fågelkvitter. Våren i sin fulla prakt och härlighet, ja allt jag hoppats få uppleva då flyget landat på kvällen. Men du glömde påminna mig om att hämta ut kolsyrepatronerna igen. Jag kan dock leva även med detta lilla missöde eftersom jag hann med flygbussen och väl där blev bjuden på ett fantastiskt skådespel. Blodröd, likt ditt hjärta, Malmö, sjönk solen, stor som en badboll, ned i horisonten och färgade himlen rosa bakom stadens mörka silhuetter.
Väl på din, så kallade, centralstation tog besvikelsen vid. Du fick mig att tro att jag hade tid. Att jag visste varifrån bussen skulle gå. Du vaggade in mig i falsk trygghet, men ju närmre avresetiden kom, ju tätare mörkret föll och ju fler Malmöbor jag bad om hjälp desto tydligare blev det att du skulle sluka mig hel och hålla mig fast i ditt grepp genom hela natten.
Min tidigare så lugna uppsyn utbyttes snart mot stress, förvirring och oro. Jag hittade inte platsen varifrån bussen skulle gå. Det fanns inga kartor, inga pilar eller skyltar som visade vägen. Den enda hjälp du behagade skänka mig var den från alla stackars resenärer och Malmöbor som osäkert pekade bort mot kajen eller bara skakade på huvudet. Jag sprang ut i natten i den riktning majoriteten pekat men fann ingenting. Jag kände hopplösheten och paniken krypa närmare. En ensam flicka med två tunga resväskor på en mörk bakgata någonstans i Malmö där ingen hittar. Jag kände hur tårarna brände bakom ögonen. Jag skulle inte hinna med sista bussen hem. Jag skulle få sitta på centralen hela natten.
Swebus gick inte härifrån
Fyra gånger sprang jag mellan centralen och det så kallade "läge N" som du uppenbarligen gömt i något svart hål i ditt innanmäte. När jag insett att sista tåget och sista bussen till Halmstad hade gått bestämde jag mig för att försöka ta mig till Göteborg. Gissa varifrån de bussarna gick? Läge N... Därav de många språngmarcherna ut i mörkret. När jag gick runt där ensam i mörkret insåg jag att där var värsta polispådraget. De letade antagligen efter någon läskig typ. En sån typ man som ensam tjej inte har någon större lust att möta i mörkret. Det var snart en timma sedan min buss gick men jag famlade fortfarande runt i mörkret och letade efter det svarta hålet. Inte ens poliserna kunde hjälpa mig. När jag insåg att det var helt kört stod jag ensam en bra bit från stationen. Hade jag inte varit så jäkla förbannad på dig, Malmö, så hade jag sjunkit ihop mot mina väskor i skenet från gatlyktan och grinat. Istället fick jag svar på mitt rop på hjälp på Facebook. En vän med bäddsoffa hörde av sig och natten var räddad!
Inte härifrån heller
Morgonen därpå var jag på min vakt. Du, Malmö, hade svikit mig kvällen innan och jag hade tappat förtroendet för dig. Det var rätt. Du hade krånglat till det för mig med spårändringar. Jag lyckades dock ändå hinna med tåget. När jag väl satt mig tillrätta med mina tunga väskor och såg fram emot en lugn och skön tågresa hemåt fick jag veta att jag var tvungen att lyfta på mig igen och släpa med mig väskorna genom hela tåget eftersom bara de första vagnarna skulle till Halmstad. Tur för mig att jag hörde att de sa det. Sedan satt vi fast p.g.a teknikproblem i Helsingborg men jag tror inte det var ditt fel, det var nog Helsingborgs fel.
Nej Malmö, jag är ledsen men jag tycker inte om dig längre. Jag hoppas på ett trevligare bemötande nästa gång vi ses.
