En liten höstdeprision måntro?

Jag orkar inte handla.

Jag orkar inte laga mat.

Jag orkar inte städa.

Jag orkar inte plugga.

Jag orkar inte träna.

Jag orkar inte jobba.

Jag orkar inte ens dra upp rullgardinerna på morgonen.

Det ekar i kylskåpet.

Jag har ätit makaroner och falukorv i tre dagar nu och tar hellre en chokladbit och en kopp te om jag känner mig hungrig.

Det ligger grejer precis överallt och jag vill inte gå barfota för att det fastnar grus under fötterna.

Jag har har tre kapitel jag måste läsa samt anteckningar från föreläsningar och seminarium jag måste skriva rent. Det ligger högar med papper på skrivbordet (och på golvet).

På grund av den envisa hostan la jag för två veckor sedan av med träningen helt. Jag gav upp.

På jobbet var jag så ofokuserad att jag missade sista rasten. Jag blev tillsagd att man inte får jobba på rasten. Tro mig, det var inte meningen. Jag hade verkligen behövt den där kvarten i fikarummet.

Under första rasten på jobbet ställde jag min truck där jag egentligen inte får ställa den (Vad spelar det för roll när alla ändå är på rast). När jag kom tillbaka efter rasten och slog på strömmen tutade trucken högt och ilsket på mig. Någon hade tejpat över tutan då strömmen var avslagen så att den gick igång då jag vred om nyckeln. Antingen var det någon som tycker jag verkar intressant och vill ta kontakt men vågar inte riktigt utan valde att spela mig ett spratt istället. Eller så var det någon som med tutningen ville påpeka att jag var en jävla idiot som felparkerat trucken. Jag väljer att tro på det första alternativet. Det känns trevligare.

Imorgon är en ny dag. Då tänker jag vakna upp ur höstdvalan och ta tag i mitt liv. Jag har börjat med att boka en tvättid, sen får vi se vart det leder. Kanske kan jag orka släpa mig iväg till Maxi en sväng och köpa något nyttigt. Träna tänker jag göra också. Så kanske jag känner mig snyggare, piggare och gladare imorgon. Idag känner jag mig så här: