Kenya, en rosa plastgran, en nära-döden-väg, geparder, lejon och en luftballongstur i soluppgång över Masai Mara

Bättre sent än aldrig! Här följer fjärde delen (som jag skrev för över ett halvår sedan men aldrig fått tummen ur att lägga upp) om Afrika:

Helt tömd på energi och vätska efter helvetesnatten i Jinja och med ett gapande hål i bröstet efter att ha sagt hejdå till halva gänget korsade vi gränsen till Kenya för att påbörja nästa del av äventyret. Efter att ha lyckats peta i mig en imodium och två pyttesmå bananer på kvällen vaknade jag återigen som mig själv morgonen därpå, om än i en märkbart mindre kropp.

Trots att vi mest bara åkte buss, med undantag för ett snabbt lunch- och handlingsstopp, kom det att bli en mycket händelserik dag. Först bör jag nog nämna att bussarna vi färdas i är illrosa med knallgula elefanter på och finurligt ombyggda för ändamålet. Skapligt iögonfallande och svåra att motstå för såväl korrupta som vanliga poliser på hela kontinenten.

Vi låg och slumrade till bussens guppande på den ojämna vägen, dästa av värmen och den nyss intagna frukosten då bakdörrarna plötsligt slogs upp och allt vi förvarade där bak for ut och spreds över gatan bakom oss. Hela bussen vaknade med ett ryck och jag skuttade ut i farten för att rädda det jag kunde. Två kvinnor som promenerade utmed vägen hjälpte mig och som tack fick de lite pengar samt ett stort, avlångt paket. Jag hade velat se deras förvånade miner och höra skratten senare då de öppnade paketet innehållandes vår något medförda, solblekta, rosa plastgran. Som tur var skadades ingen då dörrarna öppnades men dessvärre förlorade vi en medresenär som bidragit till mycket kärlek, sång och skratt. Gitarren.

Redan efter lunch, då Gunnar fått bussarna tvättade och dess rosa färg lyste flera kvarter bort i det annars ganska enfärgade och smutsdammiga Naivasha, såg några parkeringsvakter sin chans. Hade Gunnar inte haft ögon och ben med sig hade vi fått hjulen på båda bussarna fastlåsta och blivit strandsatta på den dammiga gatan.

Ett gitarrköp och lite parkeringsvaktsflörtande senare då lugnet åter lagt sig i bussen blev vi stannade av polisen. Han ville se så att alla papper var i sin ordning och kanske dessutom lyckas lura till sig lite slantar från oss dumma svenskar. Ni kan ju föreställa er polisens förtjusning när han faktiskt hittade ett fel i försäkringspapperen på en av bussarna. Till följd av en missuppfattning efter den förra resan bussen varit ute på hade nu försäkringen gått ut någon dag tidigare. Det var snabbt åtgärdat men skadan var redan skedd och här hjälpte varken böter eller mutor utan polisen kallade Thomas till rättegång ett par dagar senare. Detta var enda gången på resan jag såg honom bli nervös. Men som den turgubbe han är hade han redan dagen efter lyckats krångla sig ur rättegången och satt lugn som en filbunke med tårna i poolen och drack Savannah igen som om inget hänt.

Nu följde några dagars mellanlandning, återhämtning och välkomnande av sju nya resekompisar på en mysig camping ca 2 timmar från Naivasha i skuggan av träden intill en sjö full av flodhästar och tjuvfiskare. Vi samsades med hungriga fåglar, tjuvaktiga apor och hummande maraboustorkar och var ute på både walking safari och cykelsafari till Hell’s Gate. Lyckan över att få cykla igen var total, tveksamma cyklar och flertalet punkteringar till trots. Jag cyklade runt som en idiot och fick guiden att ifrågasätta mitt val av frukostintag flera gånger. På eftermiddagen var jag således helt tömd på all energi och skitnöjd.

Camping intill en sjö full av flodhästar och tjuvfiskare

Walking safari bland giraffer och zebror

På cykelturen till Hell's Gate

En hyrax, sa guiden. En riktigt ful en.

Nu var det så dags att lämna campingen för att åka på nya äventyr. Denna gången fick våra rosa bussar inte följa med utan vi skulle istället färdas i tre jeepar och en minibuss. Jag hamnade självklart i bussen som helt saknade stötdämpning och fyrhjulsdrift. Med den skulle vi sedan ta oss hela vägen till Masai Mara i nära-döden-fart på en näst intill oexisterande väg. Efter timmar med hjärtat i halsgropen och svetten droppandes kom vi fram till det lyxigaste campingboendet jag varit på. Tälten var försedda med såväl dubbelsäng som dusch och toalett och som pricken över i var det trerätters varje kväll och vi blev behandlade som kungar. Inte riktigt vad jag föreställt mig när de berättat att vi skulle tälta i Kenya…

Nu följde ett par fruktansvärt tidiga mornar med fantastiska vyer. Vi fick se sjakaler, hyenor, lejon, biätare, geparder, strutsar, rävar, flodhästar, krokodiler etc. och var riktigt nära en leopard med men fick inte syn på den. Som väntat var inte minibussen helt optimal att färdas med ute på den stundtals väldigt leriga savannen, men har man inte kört fast minst fyra gånger, blivit uppdragen med jeep minst lika många gånger samt haft åtminstone en punka så har man inte upplevt en riktigt safari.

En elefanthane som lämnat sin hjord för att dö i ensamhet

Gepardhona håller uppsikt över sina stökiga ungar

Koritrappen går direkt in på listan över de
märkligaste (inte mäktigaste) djuren jag sett

En dräktig lejonhona söker skydd mot solen i ett buskage

Biätare

"Har man inte kört fast minst fyra gånger,
blivit uppdragen med jeep minst lika många gånger samt haft
åtminstone en punka, så har man inte upplevt ett riktigt safari."

Masaierna hälsar oss välkomna

I masaibyn

Den tidigaste morgonen blev som väntat den mest minnesvärda då vi, efter tre timmars sömn och en frukost bestående av ett två kvadratcentimeter stort kex och en besk kopp te, krånglade oss ned i en trång luftballongskorg som sakta lyfte över den afrikanska savannen och vi fick se hela Masai Mara vakna till liv under en helt magisk soluppgång. Det var som att sitta på första parkett på Simbas lejonklippa och se den stora röda solen sakta röra sig upp över bergen i fjärran och sudda ut alla skuggor i dalen tills marken började dallra utav värme.

Värmen precis under den eldsprutande besten kallad
motor var påtaglig...

En morgontrött och frukostsugen gam hoppas att vi ska
störta mot marken

"Det var som att sitta på första parkett på Simbas lejonklippa
och se den stora röda solen sakta röra sig upp över bergen i
 fjärran och sudda ut alla skuggor i dalen tills marken
började dallra utav värme."

Efter en helt felfri landning på ett traktorflak i farten följde en champagnefrukost bättre än alla hotellfrukostar jag någonsin ätit. Den hade allt: pannkakor och omeletter som stektes på beställning i skuggan av ett träd, tälttoalett med savannutsikt och tillräckligt med champagne för att resan tillbaka på nära-döden-vägen skulle bli riktigt behaglig.

En champagnefrukost som heter duga

Med lite (ganska mycket) champagne i blodet blev
hemresan riktigt behaglig

Beslutet jag fattade om att skita i att åka hem och istället stanna kvar i Afrika kan vara det bästa beslut jag tagit.

Det kommer nog dyka upp två inlägg till varav det ena är färdigskrivet sedan ett år tillbaka... Det var det där med tummen ur bara ;)