Anso: april 2017

Vårens Mallorcaresa blev den åttonde gången i ordningen sedan 2012 och den sopade golvet med alla andra gånger jag besökt ön. Vandringslägret som tidigare legat som stark etta på listan blev nu nedpetad till en andra plats. Om man inte är speciellt noga med att strosa runt i städerna tycker jag att träning är det i särklass bästa sättet att uppleva Mallorca. Att avverka mil efter mil i bergen på cykel eller till fots är som balsam för själen. Och tydligen för knäna också som gjorde ont innan resan men inte efter. För första gången sedan Afrikaresan förra vintern kunde jag återigen släppa allt och bara vara där och då. Jag tränade, åt och sov och hela tiden njöt jag av solsken och fantastiskt roligt sällskap.

Jag tror det var när jag var nere hos Andreas och Ida i höstas som jag helt bestämde mig för att genomföra en svensk klassiker under 2017. Träningen, och då framförallt löpningen, började gå bättre och bättre och jag kände mig peppad att köra på hårdare och utmana mig ytterligare. Jag har aldrig sett mig själv som någon tävlingsmänniska men så sprang jag Toughest i Oslo i september och kände hur någonting vaknade. Några helger senare spontansprang jag ett seedningslopp till Göteborgsvarvet i Umeå tillsammans med Elena. Jag var i bra form efter en säsong i skogen med tung packning och många mil i svår terräng men hade inga större förväntningar på mig själv utan hoppades på att klara milen under timmen. Ni kan förstå min förvåning då jag gick i mål på 48.56 istället.

Två veckor senare skulle jag springa 10km-loppet på Palma Marathon. Då var kroppen inte i alls lika bra form. Jag hade problem med både benhinnor och knän och yrsel till följd av förmodad järnbrist (vilket jag hade stora problem med under sommaren/hösten 2016). Formdippen, gassande sol och tryckande värme till trots lyckades jag ändå springa milen på exakt samma tid som i Umeå och placerade mig som nr 12 av 209 i min klass, plats 35 av 1225 kvinnor och plats 202 av alla 2304 startande, vilket var en glad överraskning och en bättre prestation än den i Umeå.

Att under vintern sedan försöka vänja kroppen vid skidåkning gick lättare än väntat och jag hade riktigt roligt under tiden. En månad innan Öppet spår körde jag, pappa och Rikard en skidtävling i Mullsjö. Banan var väldigt kort pga snöbrist och för att komma upp i våra 4 mil fick vi köra 11 varv i de mer och mer obefintliga spåren i trängseln med de andra tävlande. Med halvkass vallning och en maxpuls på 197 (hade en dispyt med en herre med ”lilla-gumman-attityd som försökte peta ut ögonen på mig med stavarna och drog ifrån honom i 110 blås, just to prove a point) tog jag mig i mål på 3.12.44. Då hade fötterna krampat i en timma och hela sista milen kändes väggen närmre än målgång. Jag lärde mig ett och annat om energiintag efter detta loppet.

Stråkenloppet i Mullsjö

Jag var inte mig själv på flera dagar efter tävlingen. Jag hade tagit ut mig totalt och helgen efter blev jag sjuk. Jag har inte varit hemma från jobbet på tio år men nu var det dags med tre veckor kvar till Öppet spår. Jag repade mig dock snabbt och var tillbaka på jobbet efter ett par dagar. Men på Vinterskog hände sedan det jag oroat mig för ett halvår. Med två veckor till start kom influensan(?) som ett knytnävslag i ansiktet och jag låg utslagen med hög feber. Istället för att tuta och köra som vanligt när jag kom hem gick jag till läkaren och sjukskrev mig för första gången i mitt liv.

Fortfarande osäker på om jag skulle våga starta eller ej så följde jag med Rikard och Patrick upp till Mora som planerat. Kroppen var matt och luftrören var inte alls sig själva men väl på plats kunde jag förstås inte låta bli. Solen sken, spåren var fina och jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag inte gav det ett försök. Sagt och gjort. Jag tog det lugnt och satsade på att ta mig i mål utan att stirra mig blind på tider och placeringar. Ryggen kändes som att den gått av redan efter en mil. Då var det åtta mil kvar. Jag stakade in i Evertsberg med gråten i halsen och funderade på hur i helvete jag skulle orka mig igenom andra halvan av loppet. Men efter att ha slopat mitt planerade energiintag och istället gått lös på buljong, blåbärssoppa och bullar följde en riktigt behaglig mil med långa nedförsbackar. Min sjukgymnast hade veckan före start sagt till mig att INTE spurta förrän jag ser kyrktornet i Mora. När jag så äntligen fick syn på kyrktornet började jag gråta. Jag hade absolut ingenting kvar i kroppen och upploppet blev nog de långsammaste 200 metrarna på hela dagen. Men jag kom i mål! 09.09.12 stannade klockan på och jag är nöjd med det efter förutsättningarna. Jag vet dock att jag har mycket mer att ge och är väldigt taggad på att köra igen.

Målgång på Öppet Spår

Det tog ytterligare några veckor innan jag kände mig helt återställd igen efter sjukdom och slutkörning på Öppet spår. Det blev vår och jag köpte en ny cykel och bokade in mig på Andreas träningsläger på Mallorca. Jag jobbade sista dagen på posten och åkte kvällen därpå till Mallorca där jag mitt i natten möttes av en pratglad Jeff som körde mig och fincykeln hem till Andreas och Ida i deras hus i Sineu, dit de precis flyttat.

Sedan följde de roligaste dagarna hittills i år. Första dagen var jag och Ida och hejade på Andreas då han tävlade i Portocolom Triathlon. Efter ett år av motgångar med fotproblem och utan att ha kunnat fullfölja ett enda lopp sedan 2015 var det fantastiskt roligt att se honom gå i mål som sjätte man med ett brett leende på läpparna.

Vi trivdes bra i vårt lilla kollektiv ute på landsbygden, jag, Julia, Jeff, Andreas och Ida. Jag tränade lugnt dagarna innan lägret började och Andreas, Julia och Jeff lära mig cykla i klunga och köra partempo. Vi trivdes så bra att det nästan blev lite vemodigt då kollektivet splittrades och lägret började. Jag bodde kvar med Ida och Andreas men Julia och Jeff flyttade in på hotell Valentin Blue Bay i Can Picafort där lägret skulle hållas.

Jag var lite orolig inför lägret att jag skulle vara för dålig och inte orka med all träning. Jag var rädd att knät skulle göra sig påmint och hindra mig på löpningen, att cykelpassen skulle vara för långa och att jag skulle drunkna i havet på simträningen. Men kroppen klarar mer än man tror och jag kände mig rätt pigg hela veckan, om än med något stumma ben.

Det som är bra när man inte är jättebra på något utan bara halvkass på det mesta är att förbättringarna man gör blir väldigt tydliga. Simning är min sämsta gren och jag klarade knappt att crawla 100 meter innan Mallorca. Men redan tredje simpasset släppte något och det började gå lättare och efter sammanlagt 10 600 meters simträning med den eminente coachen Jeff klarar jag nu att crawla obehindrat långt mycket längre än förut.

Simning i öppet vatten. Foto: Ida Carlsson

Vi både simmade och cyklade varje dag och några dagar lade vi till löpträning till schemat också. Det bästa löppasset gjorde vi i bergen utmed kusten i närheten av Arta och Betlem. Jag har som mest sprungit 16km tidigare men nu kände jag mig stark, pigg och hade inte ont någonstans så jag hakade på gruppen som skulle springa det längre passet på 21 km (att några ur gruppen som skulle springa det kortare passet kom upp i 23 km istället behöver vi inte nämna). Det blev ett fantastiskt fint trailpass och vi stannade halvvägs för ett kyligt dopp i vågorna innan vi påbörjade en stigning på 3 km upp till toppen. Träningsvärken i låren efter denna dagen släppte inte på flera dagar sen men det var det värt.

Det näst sista cykelpasset spräckte jag tiomilsgränsen som jag aldrig varit över förut. Då hade Andreas tagit med oss på en riktigt fin runda via Sa Pobla, Binissalem. Lluc och Pollenca med en stigning i mitten där jag blev bundis med några irländare.

Sista dagen var det slutkörning. Vi inledde med ett hårt simpass och efter frukost gav vi oss iväg på sista cykelpasset. Andreas hade sagt åt Jeff innan att han skulle köra slut på mig så jag tog i som tusan och hade verkligen asroligt! Det var bra medvind åt ena hållet och jag kunde hålla över 54km/h på flacken. Åt andra hållet var det förstås motsvarande motvind istället och snäppet tyngre… Det sista vi gjorde var att köra på så snabbt vi orkade tillbaka till hotellet i motvinden. Jag startade sist och tryckte på allt jag kunde för att komma ikapp de andra och sista biten kom Jeff farande och sa åt mig att lägga mig på hans hjul. Sedan gick det undan och vi körde på tills jag inte kunde andas längre. Trots det var benen med igen efter ett snabbt energiintag och ombyte då det var dags för löpintervaller på 2000 meter. Jag skulle springa minst två så jag sprang fyra och kunde hålla 4.45 fart ganska jämt genom alla intrevallerna. Jag hade tänkt fortsätta med en femte intervall för att få ihop en mil men så plötsligt så tog energin tvärslut och jag snubblade på något, mig själv antagligen, och skrapade upp knät. Då insåg jag att det nog fick räcka så jag sprang klart intervallen i ett ännu högre tempo och var så trött efteråt att tårarna började rinna. Såååå varschego, ni lyckades köra slut på mig!

Julia och jag agerar hejarklack efter vårt sista pass

10 600 meter simning, 40 mil cykling och 47 km löpning senare känner jag mig i bättre form än någonsin och ser verkligen fram emot utmaningarna som väntar i sommar med start på Vätternrundan i juni. Tack som fan för denna resan! Jag har tillbringat nästan varje vaken minut sedan jag kom hem med att längta tillbaka och ser fram emot oktober då jag hoppas vi kan få ihop vårt lilla kollektiv ännu en gång.