Om att inte titta ned

Jag tänker inleda detta inlägg med ett citat ur Boken om Joe av Jonathan Tropper, som under det senaste året har kommit att bli en utav mina absoluta favoritförfattare.  

Rösten tynar bort, och han är tyst så länge att jag för ett ögonblick tror att han har somnat, men så lutar han sig framåt och tar ett djupt andetag. ”Jag ska nu åberopa en seriefigur.”

Jag pekar på jointen. ”Vad är det i den där egentligen?”

”Jävlas inte när jag är fyndig, Joe.”

”Förlåt.”

Wayne lägger sig på sidan för att se mig bättre. Från jointen trillar lite aska som försvinner ner i ett veck i filten när  han lägger sig tillrätta.

”Minns du Gråben och Hjulben? Gråben brukade springa utför ett stup och bara fortsätta rakt fram tills han tittade ner och upptäckte att han inte sprang på något annat än luft?”

”Ja.”

”Jo”, säger han. ”Jag undrade alltid vad som skulle hända om han inte tittade ner. Hade luften fortsatt att vara fast under fötterna tills han nådde andra sidan? Jag tror det, och jag tror att det är så för alla. Vi beger oss ut över ravinen med blicken fäst på sakerna som är viktiga, men något, någon rädsla eller osäkerhet, får oss att titta ner. Vi upptäcker att vi går på luft, får panik, vänder oss om och kämpar förtvivlat för att komma tillbaka till fast mark. Om vi bara hade låtit bli att titta ner hade vi kunnat ta oss till andra sidan. Platsen där de viktiga sakerna finns.”

"Om vi bara hade låtit bli att titta ner hade vi kunnat ta oss till 
andra sidan. Platsen där de viktiga sakerna finns."

Jag vågar nog påstå att jag under lite mer än ett år, i större och större utsträckning, har vågat låta bli att titta ned. Jag har haft blicken riktad framåt och gjort de saker jag velat göra istället för de saker jag förväntat av mig själv att jag ska göra.

Efter att ha följt min magkänsla och flyttat runt hit och dit i Sverige och jobbat lite överallt under förra sommaren och halva hösten flyttade jag till slut tillbaka till tryggheten i Borås efter sju år på vift. Visst var det fint att komma hem till familj och vänner igen men några veckor efter att jag återvänt från jobbet i Arvidsjaur började det krypa under skinnet på mig och jag kände hur de 20 kvadratmeterna i min brors etta krympte mer och mer i takt med att novembermörkret fick ett fastare och fastare grepp om mig.

Vi åkte till Mallorca med familjen och vi var i Danmark i vanlig ordning och det var lika trevligt och skönt att komma iväg som vanligt, men jag var inte nöjd. Det fanns en större längtan som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Det var som om något växte i mig som behövde släppas lös. Så utan att riktigt veta vad det var jag letade efter började jag ändå leta. Jag började med att googla efter volontärarbeten inom miljö eller naturvård i olika delar av världen. Jag hittade en del men ingenting som direkt kändes självklart. Därför började jag söka äventyr på annat håll och gled in på Rosa Bussarnas hemsida som min vän Ida pratat om någon månad tidigare. Hon skulle åka på safari i Kenya och Tanzania och avsluta på Zanzibar. Och hon skulle åka själv, utan att känna någon! Det där är inget för mig, hade jag tänkt då hon pratade om det. Varken Afrika eller att resa iväg själv sådär, det är inte jag. Så hur det kom sig att jag ändå började titta igenom resor på Rosa Bussarnas hemsida kan jag inte förklara.

Bara några dagar senare hade jag, utan förvarning, gjort precis som Gråben och tagit sats från mitt trygga Borås och sprungit rakt fram över stupet igen, denna gång utan att titta ner. Jag hade spontanbokat en 2,5 vecka lång resa med Rosa Bussarna till Rwanda och Uganda i januari. Jag blev själv förvånad när bekräftelsemailet damp ned i inkorgen. ”Vad har jag gjort? Vad ska jag i Afrika att göra? Vågar jag verkligen åka själv? Och vart ligger ens Rwanda och Uganda?”

Skräckslagen och med ett förväntansfullt pirr i magen började jag förbereda mig för resan. Jag vaccinerade mig, köpte grejer jag trodde jag behövde, jag såg på filmer om bergsgorillor och folkmord, letade upp andra resenärer på Facebook och samlade ihop saker till barnhemmet vi skulle besöka. Plötsligt var mörkret inte lika mörkt längre, regnet inte lika blött och de kalla höstvindarna inte lika råa. För jag skulle ut på äventyr. Ett äventyr som, efter första 2,5 veckan, visade sig komma att bli dubbelt så långt som planerat, eftersom jag fortsatte med blicken fäst framåt, utan att titta ned.

Jag ryser och får något fuktigt i ögonen samtidigt som jag ler när jag skriver om detta. För vilket äventyr det blev. Vilken känslostorm och vilket uppvaknande! Jag vågar till och med påstå att det är det största jag har varit med om under mina knappt 28 år på jorden. Den kärlek och värme jag direkt möttes av, Rwandas fruktansvärda sorg och fantastiska förlåtande, mötet med några av de få bergsgorillor som finns kvar, Ugandas makalösa vyer, glädjen på barnhemmet och alla de fina människor jag haft privilegiet att få lära känna.

Kärlek utanför en Rosa Buss i Kampala, Uganda

Detta är det första av vad som troligtvis kommer att bli sammanlagt fem inlägg om min resa i Afrika.