En vacker dröm, ett frö som gror, en längtan som växer sig starkare för var dag, en tanke som kanske en dag ska bli verklighet

Någonstans i Sverige, kanske i Dalarna, kanske någon annanstans, ligger det. Huset. Eller torpet om du hellre vill kalla det så. Det lilla röda torpet med den blå dörren. Strax till vänster om torpet ligger den gamla ladugården som numera, till största del, används som förråd men även som hem åt sju trötta hönor, en kelsjuk åsna och, allt för ofta, grannens ilskna katt. Grannen bor egentligen nästan en kilometer bort men det verkar inte bättre än att åsnan och katten gått och blivit bästa vänner och inte har jag hjärta att gå emellan en sådan stark vänskap. Av alla djur och människor här i trakten verkar det bara vara åsnan som förstår sig på katten.

Mitt emot ladugården står skjulet som bland annat fått ge plats åt den väl tilltagna och noggrant staplade vedhögen som under vintermånaderna snabbt krymper då det eldas flitigt i torpets kamin. Jämte skjulet står det gamla torrdasset som inte längre används mer än av en liten musfamilj som byggt bo under golvet, ständigt på flykt undan grannens katt. Färgen på väggarna har börjat falna och dörren med det lilla hjärtat hänger på sniskan. Jag har inte varit där inne på år. Kanske borde jag egentligen låta riva dasset men tycker på något vis ändå om att det står där omgiven av nässlor och lupiner, som ett bleknande minne från svunna tider.

Utmed torpets väggar växer sig solrosorna höga i slutet av sommaren och tidigt på våren är där alldeles vitt av snödroppar som på något mirakulöst vis klarar sig genom de sista bitande frostnätterna och de sista snöfallen varje år. Hur dessa små, sköra varelser kan överleva detta år efter år kommer för mig alltid att förbli ett mysterium. Till höger om den blå ytterdörren står en träbänk jag köpte på second hand för många år sedan. Jag lade ner många timmar på att slipa och måla om den i en vackert grön färg som gör sig riktigt bra ihop med resten av gårdens skarpa färger. Den är fruktansvärt obekväm men duger gott att sitta på till förmiddagsteet om helgerna då solen värmer.

På baksidan av torpet, på den del av tomten där jag håller gräsmattan klippt, står ett plommonträd. Det blommar vackert varje år trots sina ynkliga grenar men tyvärr blir där aldrig så många frukter. Antagligen räcker klimatet här inte riktigt till för att trädet ska bära frukt. Äppleträdet på framsidan dignar dock av frukt varje höst. Jag sliter som ett djur för att göra vid all frukt men tvingas ändå lämna hälften att falla till marken varje år till glädje för älgar, fåglar och annat vilt. Förra hösten kom det hit en tanig älgtjur som åt sig berusad på äpplen nästan varje kväll i två veckors tid. Jag tror han sov ruset av sig varje dag i granskogen bara hundra meter från torpet. Resten av tomten på baksidan har jag lämnat orörd och låtit naturen ta över. Där växer blåklockor, kamomill, smörblommor, blåklint och många fler. Rena paradiset för fjärilar, humlor och andra insekter.

Hundra meter från torpet, nedför en sluttning med gles tallskog där solen utan svårighet tar sig genom tallkronorna och värmer marken, ligger sjön. Det händer att jag ror ut med ekan för att fiska och då jag, mot förmodan, får en abborre på kroken tillagar jag den över öppen eld på grillplatsen ute på udden. Är det kyligare ute tillagar jag den i köket och serverar den sedan i bersån på baksidan av torpet precis jämte mitt lilla växthus där jag odlar kryddor, örter och ibland paprika och tomat.

Jag sitter med ryggen mot en tall precis nere vid sjön och lyssnar till det lugna kluckandet av vattnet mot bryggan och den grå ekan som ibland stöter emot en sten som sticker upp ur vattenytan. Solen har precis gått ned bakom, vad jag vill kalla för bergen men som egentligen kanske bara räknas som kullar, på andra sidan sjön. Det börjar skymma och i samma stund som jag gör en ansats att resa mig och gå tillbaka upp till torpet hör jag en uggla. Jag sitter kvar en stund och försöker lokalisera ljudet. Plötsligt möter mina ögon ett par andra. Ett par stirrande, gula ögon, bara tjugo meter bort på lägsta grenen i en tall. En berguv. Den tittar på mig och jag tittar tillbaka. Lika plötsligt som jag fick syn på den är den borta igen och mörkret faller tätare omkring mig. Jag ryser till och drar ned tröjärmarna över händerna, reser mig försiktigt och går långsamt tillbaka upp till torpet igen. Till det lilla röda torpet med blå dörr. Hem.