Halmstads snöröjning

Det är alltid lika spännande varje år. Ska det blir vinter? Kommer det snöa? Kommer snön att stanna på marken? Och vad tusan ska vi i sådana fall ta oss till? I Halmstad är invånarna inte jättevana vid snö. När jag först flyttade hit blev jag lovad regniga vintrar med ett par plusgrader. Det var ljug. Min första vinter här var den bästa vinter sedan jag var ett litet barn. Det var snö så långt ögat kunde nå, djupa drivor överallt. I Halmstad hade man hört rykten om att salt skulle råda bot på de sliriga, oframkomliga vägarna. Så det var vad man använde till de två decimeter nysnö som just lagt sig som ett vitt, gnistrande täcke över hela staden. Att ploga kändes onödigt. Plötsligt var den vackra, vita vinterstaden inbäddad i en lerig, grå sörja. Omöjlig att ta sig fram genom, oavsett färdmedel. Skulle du promenera fick du använda skidor, skulle du köra bil fick du använda skidor, skulle du cykla fick du använda skidor. Ja, ni fattar grejen.

Någon gång i februari den vintern kom någon på att det kanske fungerar bättre med saltet om man plogar bort snön först. Vilket snille! Plötsligt såg man snöplogar överallt i Halmstad som plogade ihop allting till enorma snöberg som låg kvar ända till midsommar. Alla var glada. De vuxna för att de slapp åka skidor överallt och barnen för att det fanns pulkabackar fram till mitten av sommarlovet.

Året efter upprepades samma procedur ännu en gång. Vart snillet och hans effektiva snöplogar tagit vägen var en gåta för invånarna i den, vanligtvis, regniga staden. Att man ska lära av sina misstag är ingenting man fått lära sig i Halmstadsskolorna. I februari var dock snön prydligt upplogad i enorma högar på stadens fotbollsplaner och parkeringar igen och ordningen var återställd.

Efter en vinter helt utan snö, med regn precis som jag blivit lovad, testas nu en ny taktik när snön plötsligt övermannade befolkningen. De första två dygnen befann sig hela staden i chocktillstånd. Att ta sig till arbetet på morgonen blev ett återkommande äventyr var dag. Så till slut (två månader tidigare än vanligt) kördes de rostiga snöplogarna ut på gatorna igen. Till en början var jag imponerad. De lade ned mycket arbete på cykelbanorna som både plogats och sandats. Vägarna däremot verkar det inte vara så noga med. De är plogade ned till fem centimeter med löst packad snö. Förrädiska att cykla på där det inte finns några cykelbanor. I år har det dock inte saltats någonstans vilket jag tackar och bockar för. Att cykla på snöslask som frusit till is är som att åka ned för en isad puckelpist med plastpåsar till skor. Det är halkigt.

Efter dessa utmanande vintrar i Halmstad har mitt balanssinne förbättrats med ungefär 168%

Lokalbefolkningens desperata försök att själva ta hand om snöröjningen: